Den står där och käftar emot, på öppningssidan av min hemsida. Nu har vi haft bilfan i många år och den har gett oss glädje och ett antal nervsammanbrott på köpet. Men vi fullkomligt älskar denna bil över allt på denna jord. Den har tappert kämpat sida vid sida och vi har näst intill bytt allt vad vi har kunnat byta. Men den skall med oss i vår vidare kamp för brödfödan. Det är en Toyota Corona, Mark dua med AC och TD, där TD står för tvärdrag. 1982 års modell.

Den var lackerat i ljusblått de två första åren vi hade den, men vi beslöt, enhälligt, att måla om den till mörkblå. När vi hämtade den så såg den riktigt läcker ut. Bilen är stor och lång och med stora utrymmen för alla passagerare. Sen att det fortfarande saknas bensinmätare, instrumentbelysning sen ett antal år tillbaka är det inget som vi bryr oss om. Inte behöver man väl instrument-belysning när instrumentbrädans funktioner ändå inte funkar. Inte behöver man väl bensinmätare när vi fortfarande, efter 5 år, mäter bensinnivån med en sticka tagen direkt från djungeln.

 
Den klarade sig bra genom den senaste jordbävningen och den fick offra sitt batteri för behjärtansvärda insatser för folket. Den gav sken åt läkare som arbetade på fältet under denna svåra tid. Wayang har förberett mig att den ser lite annorlunda ut, nu när jag kommer ner i augusti. Det senaste tillägget, TD, som betyder tvärdrag, gör mig lite orolig. Blåser det in så regnar det också in. Det hände innan skall gudarna veta. Mina kära anhöriga och jag körde hem från bekanta och vi fick sitta med paraplyet uppfällt, TROTS att alla fönster var uppdragna. Det droppade in lite varstans men huvudorsaken var att framrutan var lite (hmmm) lös. Bilfan stannade 5 gånger innan vi lyckades komma hem i ett av skyfallen i Yogya.

Bagageutrymmet är också stort och vi kan lasta en hel del i detta utrymme. Tänk så många cementsäckar, mjölsäckar, sockersäckar, kartonger, väskor, kassar, växter som har passerat revy i bagaget.

 
Som ni ser på bilden är bagageluckan öppen och även här nyttjar vi djungeln med att ha en kraftig pinne som håller uppe luckan. Det är ett gammalt beprövat knep som inte går an i vårt samhälle här i europa. Den lilla luckan till bensinlocket har gått hädan för ett par år sen så nu är det drag i bilen.

 
Fälgarna ser snygga ut men jag tror Wayang har på dessa för att folk inte skall se att vi inte har något mönster kvar på däcken. Har ni tänkt på att mönstret innanför själva gummiytan ser snyggt ut? Nä, nu skall jag inte vara sån, så farligt är det inte. Men visst får man leta efter mönstret ibland.

När allt är i ordning så går bilen mjukt och fint, man svävar fram längs med risfälten. I Indonesien är de flesta vägar asfalterade och de underhålls faktiskt väldigt bra. Vår stora bil är kung på vägen och har alltid företräde, tror den indonesiske delen av vår familj.

 
Här står vår bil utanför huset, ALLTID med nosen pekande neråt i backen. Detta om utifall bilen inte startar för då är det bara att rulla nerför och starta den med tvåans växel ilagd. De två första gångerna vi gjorde detta så funkade det inte tills vi kom på att vi skulle nog (!) vrida om startnyckeln också. Häpp.

I 26 år har våran bil kämpat på och det skall mycket till om vi ska göra oss av med den eller pensionera den. Vi har haft den i vårt ägo i 5 år nu (kanske 6 år, jag minns inte exakt) och jag hoppas att vi får ha den kvar ett bra tag till. Den enda gång jag är orolig att åka med är när jag skall tillbaka till Sverige och har ett flyg att passa. Men jag har löst det med att säga att mitt flyg går 1,5 timme INNAN det skall gå. Om utifall. Sitter hellre och häckar på flygplatsen än häckar i naturen för jag är inte ett med naturen, ännu.

Bantul och Gbg i juli 2006
Sampai jumpa
Lennart Manning