Hidden Counter
Nu är det så att Wayang och jag har tröttnat på att bo inne i centrala Yogyakarta och vi skall snart flytta upp till bergen, c:a 12 km från staden. Vi har redan köpt ett radhus som ligger på en sluttning med en hyfsad utsikt. Stället är lugnt, mycket lugnt. Människorna häruppe har en helt annan mentalitet än stadsborna
och visst kännes mönstret igen, detta är ju inget unikum för Indonesien.
Huset på berget är litet, bara c:a 50 m2 med två sovrum och ett vardagsrum. Köksplatsen är obefintlig och den lilla mandin, badrummet, är också litet. Mandin innehåller ett stådass + karet med vattnet. Man öser vatten över sig med en skopa. Bra va! Den lilla mandin är högst 2 m2 och är målat i en terrakottafärg och med den dåliga belysningen så gäller det att ha bra syn eller känsel uti fingerspetsarna. Köket ja. Det är så att vi har en bra tomt på baksidan av huset och vi skall bygga en mur runtom. Här ute skall vi ha köket och matsalen. Det finns ingen köksutrustning alls, allt får köpas till såsom gas-spis, diskho osv.
Huset är halvfärdigt och vi håller på att köpa till målargrejer o.d. Den gode Wayang har på framsidan av huset gjort en liten damm av cement och uti denna skall senare finnas fiskar. Först åkte vi ner till affären för byggvaror a la Indonesien. Vi köpte 30 kg cement, 5 kg vit målarfärg, en svart hink, en roller och en pensel. Alltihop kostade endast 68:-. Sen for vi hem med detta som den värste medel-svensson som storhandlat på OBS eller liknande. Jag skrattade åt tanken. Håller jag på att trilla dit också, det kändes skönt på något sätt. Jag som hade lovat dyrt att aldrig nånsin leva ett sånt liv. Hmmm.
Nåväl vi for hem med grejorna och Wayang körde fram till den sista backen upp och som vanligt fick jag ta över och köra resten.
"Hu, jag vågar inte köra upp där" gnällde han och som bara några minuter innan talade om att han nästa är professionell förare..
"Det är klart att du klarar, gör bara som jag säger så går allt bra" försökte jag med en stämma som lyckades hålla sig för skratt.
"Lennart, saya tidak mau!" (Jag vill inte)
"HAA, professional" svarade jag med näsan i vädret och med den i vädret bytte vi plats. Han skrattade åt min mimik.
Vi lastade av allt och Wayang började redan blanda cement och sand för den tilltänkta dammen. Vi tog sanden från åsen brevid och det var min uppgift att vara hantlangare åt mästaren i allt. Silade sanden i ett nät och fick fram någorlunda fint material. Dessutom hämtade jag vatten hos en granne och bistod honom med kloka kommentarer. Med en uppsyn som talade om: "Dra…" var det klokast att försvinna från mästaren och hans verk. Jo, jag fick lov att hämta tegelstenar och större stenar för dekoration senare. Varje gång jag levererade ett lass så bugade jag mig nådigt med skratt som följd. Dessutom tvingade jag i honom lite vatten då och då eftersom det "inte finns tid" för detta. Han arbetade under den starka tropiska solen och han svettades inte nämvärt medan jag däremot..oj oj.
Jag satt i skuggan och tittade på medan han cementerade upp den lilla bassängen. Vi pratade om det riktiga huset vi skulle bygga i framtiden. Land var redan inköpt för detta ändamål och vi är redan ifärd med att köpa material till detta nybygge. Området ligger uppe på en ås med utsikt mot Yogya och vulkanen Merapi. Men nu skulle vi göra iordning nuvarande kåk och vi går in med liv och lust för detta ändamål. Wayang har fått för sig att den lilla dammen ger "bättre luft" och jag konstaterade att alla är saliga i sin tro. Om inte annat så ser det vansinnigt vackert ut och den redan utbyggda verandan i Balinesisk stil gör att det är så fint. Däri är han en mästare av klass.
Men därifrån är steget långt till att köra bil mästerligt. Tro mig.
Yogya i juni 2003 Sampai jumpa Lennart Manning
|