Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
YOGYAKARTA, MIN SJÄL
Hidden Counter

Staden pulserar och lever sitt dagliga liv. Det är inte mycket som ändras trots den nya tidens anstormning. Nya affärer blommar upp och förvinner lika snabbt i den benhårda konkurrensen. Nya ideer prövas och testas och i börjar lyser det av självtillit i ägarnas ögon. Bara för att ett par månader senare skåda påsar under ögonen på samma ägare. Påsar tyngda av ekonomiska problem och igenslagna butiker och kafeer. Några veckor senare upprepas samma procedur och livet går vidare i Yogyakarta.

Snart skall jag genomgå samma tillstånd. Med förhoppningsvis bättre resultat, undrar om jag tänker på samma sätt som de andra eller om jag har annorlunda synsätt på en affärsdrivande verksamhet. Är mina ideer så omstörtande att det kommer att gå bra i framtiden eller blir min ide bara en nattfjäril.

Avgaserna hänger som blytunga moln i luften och stadsbussarna spyr ut sin svarta rök. De otaliga motorcyklarna spyr ut sin blåa rök och nu för tiden så färdas vi alltid med ansiktsmask liksom många andra i den hårda trafikrytmen. Jungelns lag har kommit in till staden och den gäller i högsta grad trafiken. Där styr egot varje fordon och Gud vare nådig mot den som hade tänkt att korsa några av dessa gator.

Yogyakarta är de många leendens stad och därför har den en själ som är väl värd att bevara. Leenden som alltid betyder något som kanske respekt och ödmjukhet, dock ej i trafiken. Det betyder mycket att förlora ansiktet här i Yogyakarta och därför undviker man detta till varje pris. Man säger aldrig ett definitivt nej utan svänger sig liksom och folk har alltid en underlig förmåga att ”få till” det i slutändan utan att ha förlora ansiktet. Ett bra exempel är om en turist frågar om vägen och en stadsbo inte vet riktigt. Då pekar man hellre åt ett håll, i hopp om att det är riktigt, än att erkänna att man inte vet. Och alltid med ett leende på läpparna.

Min själ har landat i Yogyakarta. Staden är i och för sig inte speciellt märkvärdig, men här finns ändå någon speciell atmosfär som gör att jag landar med ett magplask. Det kulturella livet är omfattande med sina Wayang-föreställningar. Historier från Ramayana och Mahaprihat som härtammar från den tid då Indiska herrar härskade på Java för c:a 1.000 år tillbaka i tiden. De ståtliga templen från denna tid finns fortfarande kvar och många är återställda med hjälp av bl.a. FN. Det buddistiska enorma Borobudur och hinduiska Prambanan. Deras historia lever kvar i människornas själ, trots den nya tiden. Wayang-kulit föreställningar ges ofta och håller på länge, upp till 9 timmar. Kulit är dockor som är gjorda av buffelskinn och målade i glada färger. De platta dockorna har rörliga armar och ben och visas på en upplyst duk. På baksidan av duken ses de som skuggor och dessa spel är berömda för just skuggspelsteater. När människor dansar berättelserna, kallas det för Wayang Orang.

Sultanen är fortfarande kung av Yogyakarta, precis som Sultanen i Solo, eller Surakarta. Han är i högsta grad levande för folket och hjälper till med att föra traditionen vidare. Batiken är också ett viktigt inslag i traditionerna och att se folk som tillverkar batik är väldigt spännande och lärorikt. Det tar tid att tillverka batiken, beroende på hur mycket färg som skall finnas med i mönstret. De dyraste tygerna är naturligtvis vikt åt Sultanen och hovet och överklassen. Vanligt folk får nöja sig med fabrikstillverkning, även om de då och då kan kosta på sig äkta vara. Som t.ex. till bröllop och liknande.

Yogyakarta är också den stad i Indonesien som har flest universitet och högskolor i alla former och format och det stora antalet studenter får staden att leva. De står för de nya ideerna och politiker i alla lägren har respekt för studentrörelsen. De nya ideerna kan kanske i värsta fall sluta i att de gamla traditionerna faller åt sidan vilket är egentligen den naturliga gången. Nya traditioner skall skapas och förhoppningsvis blir det nya traditioner utan inslag av influenser från televisionen och det västerländska sättet att leva. Tidens tand får utvisa hur framtiden skall bli. Jag skall försöka att öppna en affärsrörelse här. Men jag kanske hjälper till att förnya traditionen med västerländsk influens, då är tanken nedslående. Undrar om inte hela världen går, ytterst motvilligt, mot ett internationellt leverne. Är det något som vi måste leva med?

Yogya i april 2002
Sampai jumpa
Lennart Manning