Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
BILFAN, DEL 1
Hidden Counter

Wayang har köpt en bil, oh herre gud. "Vad skall vi med den till?" frågade jag lite snopet. "Vi har redan 5 motorcyklar och nu på köpet en bil också. Har du fått storhets vansinne?"
"Du är dum" konstanterade han helt frankt.
Och så kom det sig att vi gick ut på gatan för att beskåda underverket och om sanningen skall fram så var det inte en vacker syn. Bilen med märket Toyota Corona Mark II är ljusblå, och då menar jag också en klar himmelsblå färg.
"Den skall vi ha att hyra ut senare," tillade han och fortsatte "men vi måste nog lackera om den till en annan färg." "Ja, vi måste nog det!" svarade jag med en snörpning på munnen. Han bligade snett på mig för att utmäta mina reaktioner och de var tydligen vad han hade förväntat sig.

Under tiden jag var i Sverige hade Wayang lärt sig att köra bil för hans kompis, mas Beju, som för övrigt är en busschaufför hade givit honom de praktiska lektionerna. Lärt honom att växla och dylikt. Så han är fullärd, enligt han själv och han skulle bara till polisen och beställa ut ett körkort. Det är allt!!! Visserligen är den gode Wayang lite nervös nu när vi skulle bege oss ut på Yogyakartas gator med mästaren själv bakom ratten. Enligt han själv alltså.

Jag trodde jag hade kommit till Australien för när vi hoppade iväg så var jag helt övertygad om att jag hade bestigit en kängaroo men allt lugnade ner sig och vi for iväg på de smala gatorna, glidandes mellan alla de tusen motorcyklarna, bechor, cyklister och allt annat fanstyg som finns på dessa gator. Wayang är en mästare på att framdriva en motorcykel och han har redan nu insett att det krävas helt andra förmågor att köra en bil och jag märkte ganska omgående att han klarade detta galant. Det är svårt att köra i Yogya, klarar man att köra här så kan man köra överallt i resten av världen också. Jag tycker nog att han klarar sig väldigt bra i trafiken, faktiskt, och vi for fram i ganska lagom fart och kom snart ut ur staden och de gröna risfältet dök upp, dock inte framför bilen.

Vi passade på att tanka bilen och vi stod efter en lastbil och när den var klar så var det vår tur. Vi tankade för 30:- och fick 15 liter bensin för detta. Den snabbtänkte har redan räknat ut att bensinen kostar 2:-/litern. Färden gick vidare till el-kontoret i Banjar där vi skulle betala vår elräkning för huset uppe i bergen.
När det var klart så åkte vi vidare i vår nyinköpta bil men bara efter 100 meter tappade bilen fart och blå rök kom ut ur avgasröret och den stannade mitt i korsningen. Det var bara att rulla in den på vägkanten och upp med motorhuven. Vi stängde den omgående eftersom ingen av oss visste mågot om motorer och i all bedrövelse hade vi inte med oss någon av våra mobiltelefoner. Så Wayang tog sig till en wartel (telefonkiosk) och ringde efter en av mas Beju`s grannar. Efter ett tag kom han farande med sin gamla pickup och konstaterade att vi hade tankat diesel istället för bensin. Han bogserade oss till en bengkel (enklare verkstad) och de tappade ut all diesel och rengjorde motorn och sen i med besin. Allt detta tog några timmar men vad gör det. Vi var hemma hos grannen och under tiden bjöd hans fru på ice-tea och kakor. Åkte tillbaka och hela kalaset kostade endast 50:- inklusive den besin som verkstaden hade fyllt på. Vi kunde nu fortsätta färden hem.

Vilka underbara människor, bara komma och hjälpa till utan vidare diskussion. Så är livet här i Indonesien. Alla hjälper alla för ingen vet vad som väntar bakom hörnet. Senare på kvällen när vi skulle ut och äta middag hos en bekant fick vi stopp på bilfan igen och tydligen fick den för mycket bensin i sig så den startade inte. Gubben i huset brevid kom ut och han erbjöd sig attt åka hämta en mekaniker utan vidare så där. Han tog sin motorcykel och for i väg och kom tillbaka efter en stund med mekanikern bakom sig på MC:n. Han stod där i mörkret och fixade motorn och efter en timme var han klar och tog endast 30:- för besväret. Gubben ville inte ha nån ersättning alls. Helt otroligt vilka människor det finns. Lite försenade kom vi till vår bekant och vi kunde avnjuta en underbar middag.

Kan någon förstå varför jag vill flytta hit ner?

Yogya i juli 2003
Sampai jumpa
Lennart Manning