Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
MED MOTORCYKEL GENOM KATASTROFEN
Hidden Counter

Jag säger hej då till Wayang och startar min Honda Karisma, en 125 kubikare, som ingår i det "stall" med MC som Wayang har för uthyrning.
Sätter inte på mig hjälmen än för jag lider fortfarande av lite fåfänga och vill ha lite solbränna i ansiktet tills jag kommer tillbaka till Sverige igen.
Det är i lag förbjudet att inte ha hjälm på sig när man åker MC och denna lag gäller även passagerare. Man måste ha hjälm på sig alltså, sen vad man sätter på sig på huvudet är en annan sak, men det måste i alla fall se ut som en hjälm. Myndigheterna resonerar att om folk är så in i helvete dumma att inte använda hjälm så får de skylla sig själva. På Bali måste man ha en riktig hjälm som även skyddar vid sidan och nacken. Dessutom måste den vara knäppt under hakan också. Nuförtiden tar alla på sig hjälmen automatiskt, utan kanske på landsbygden där det slarvas rejält med detta. Det är mer poliskontroller i stan än här.

Svänger ner från vårt koperasi eller egnahems-område. Tar till vänster och jag kan inte åka över bambubron eftersom den är rejält skadad efter jordbävningen. Åker vidare en liten bit till och passerar några byggnader där endast ena halva väggen står kvar. Resten av huset har skyfflats undan och ligger I högar längs vägen. Ibu Amy har redan provisoriskt öppnat sin affär igen och saljer även bensin på enlitersflaskor. Köper två liter av henna och förhör mig om läget. Hon ler och berättar att familjen nu väntar på att staten skall betala ut de utlovade 15 miljoner rupiah (c:a 13.000:- SEK) så de kan köpa cement, sand och tegel. Sen går det fort att bygga upp huset igen. Hon var glad över att vi hade klarat oss så bra och jag kunde bara instämma.

Skruvade på tanklocket och for vidare över den smala hängbron som gick över Blawong River. Den hade fått sig en törn den också för mitt på bron hade den smala körbanan vikit upp sig nån halvmeter så att det såg ut som en spetsig bergsknalle. Fick vänta in mötande mc och vi tjingsade på varandra när han passerade förbi. For över bron som gungade lite grann men kom snart över pa andra sidan. Byn som låg på denna sida var helt reserad och resterna av husen var skyfflade åt sidan som snövallar och på de uppröjda delarna av de före detta husen hade ägarna satt upp de tält som de olika hjälporganisationerna skaffat fram.
På många håll pågick återuppbygganden av de nya husen. Grunden var lagd för framtiden och folket blickade framåt, som alltid här i Indonesien.
Stannade till och pratade med en familj som jag känner och frun i huset frågade mig om jag ville ha lite te och jag tvekade.
“Var nu inte så sjåpig av dig, visst skall du ha te. Vi kan behöva lite paus i arbetet.”
” Ja, ja” svarade jag med spelad tjurighet, “ visst kan jag väl offra en minut av min dyrbara tid för dig”.
“Pyttsan” svarade hon med uppdragen näsa, “duger det inte åt nådiga herrn?”
“Bry dig inte om henne, hon har varit sån sen vi gifte oss” skrattade mannen I huset och hon hytte med kastrullen efter honom. Hans namn är Rami.

Nu gick vi iväg över rasmassorna för att inspektera. Gick rakt över huset, bokstavligt talat och det var oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jag såg för mitt inre hur deras fina men enkla hem såg ut innan, hur mannen i huset gladde sig åt den begagnade datan som han hade fått av oss som tack för att han hjälpte till med vår trädgård. Vi skulle gå till det andra huset, som inte fanns för att beskåda eländet och han började berätta sakta vad som hade hänt och hur de hade klarat sig helskinnade hela familjen.
“Det var skrämmande” sa han, “man kunde inte stå någonstans, hela jorden hoppade upp och ner och efter att vi sprungit ut, höll vi fast oss i träden utanför. Framför våra fötter öppnades en spricka som omedelbart slog igen och det hela var så overkligt.”
Han var tyst en liten stund och jag smygtittade på hans sargade ansikte som var tyngd av beskymmer. Sedan fortsatte han sakta att tala och jag har aldrig hört honom tala så sakta förut.
“Vilken tur att vi alla var uppe tidigare, eftersom vi skulle åka till Magelang, till Lians syster som hade födelsedag. Annars vet jag inte vad som hade hänt.”
Han tittade på mig och log.
“Allah är oss nådig och det var inte bara tur denna gång.”
Sen pekade han på grannhuset som låg helt öde.
“Tomy förlorade sin fru och nu har han tagit med sig barnen till Semarang och snart kommer han tillbaka. Sen får vi se vad som händer där.”

Lian kom och satte sig brevid sin man, hon tog hans hand och höll den mot sin kind och det var första gången jag såg en ömhetsgest från dessa två. Man visar helst inga ömhetsbevis offentligt.
“Nå, skall vi dricka te nu, för nådiga herrn har bråttom sa han visst”,
hon log sitt solskensleende och vi gick tillbaka över huset igen och satte oss på stolarna vid tältöppningen. Deras två grabbar, Ari och Miko, kom farande i sina skoluniformer och Lian hällde upp teet innan hon tog sig an dem båda.

Vad märkligt det är att sitta mitt inne i samhället och dricka te och hälsa på de förbipasserande. Det fanns ju inga hus att se på. Bara växtligheten som stod pall för jordbävningen. Rami berättade att de fått hjälp av staten och av organisationer från Taiwan och Singapore.
“Så vi har att äta i alla fall” kommenterade Rami tungt.
Vi gick bort till det ställe han arbetade på just när jag kom. Det var att rensa tegelsten och lägga upp i snygga högar.
“Imorgon får vi cement och sand och då kan vi börja att bygga upp igen,” fortsatte han.
“Snart har vi hus igen och jag har redan börjat på jobbet igen så nu börjar inkomsterna ramla in” skrattade han.

Hans släkt hjälper till med att bygga upp huset och de hjälper också till med de pengar som fattas. Staten har tvingat företagen att sälja cement, sand, byggnadsmaterial osv, till de priser som de hade dagen innan jordbävningen. Annars åker deras tillstånd all världens väg. Lian kom tillbaka och satte sig på stolen jämte oss. Vanligtvis sitter karlarna för sig själva, men jag känner dem väl så det är skillnad så att säga.

Hon tittade till på mig och frågade förvånat
“Vad har du gjort av ditt halsband som du fått från Wayang?”
Jag svarade lite generat att vi hade lämnat in dem tillsammans med några ringar till pantbanken, för pengarna räckte inte riktigt till.
“Jösses är det så illa” log hon.
“Ja, under sådana här omständigheter blir det ju att allt som man har går åt.” svarade jag med ett leende.
Hon nickade instämmande. Vi var tysta ett tag och såg på de förbipasserande.

“Det låter kanske banalt, men om ni behöver nått så säg till,” sa jag plötsligt. Kände hur dumt det lät men var ändå tvungen att häva ur mig det. Rami kommenterade det genom att komma med ett erbjudande själv.
“Kanske vi får bjuda på en kopp te till?”
“Ja skall det vara så förbannat nödvändigt så tar jag gärna en kopp till” och vi skrattade alla tre. Jag drack snabbt ur till hälften och reste mig för att gå. Jag gav Lian en kram men ingen till Rami. “Han tittade roat på mig och sa,
“har du konverterat?”
Ett internt skämt så att säga. Jag tog farväl och sa att de kunde komma upp på middag, Wayang lagar alltid nått gott käk.

Lille Miko kom farande och hoppade upp på MC:n och jag tog ett grabbatag om hans midja och lyfte ner honom igen.
“Nej du lilla gubben, det går inte an, jag skall till stan så stanna du här hemma”
”Saya mau” ( jag vill ) envisades han men Lian kom till min hjälp och lyfte varsamt ner honom eftersom han började att kliva upp igen. Han såg trumpen ut där han höll i hennes kjol men sken upp när jag satte på honom min hjälm och han såg sig själv i backspegeln.

De vinkade glatt när jag for iväg och jag såg hjälporganisationernas upp-
samlingsställen där de behövande kunde få hjälp. Kilometer efter kilometer efter kilometer såg jag samma syn. Vid ring-route slutar det och bara enstaka hus är skadade. Tar mig till en fungerande ATM och tar ut de pengar jag behöver och sen far jag vidare till ett internet för att kolla om det finns kvar några pengar.
Kan bara konstantera att vi har pengarna och de har styrkan.
Vi = västerlänningar. De = österlänningar
Undrar när öst och väst skall mötas!


Sampai jumpa
Bantul i augusti 2006
Lennart Manning