I Yogyakarta på Java finns ett diskotek som heter Papillion och som inte går av för hackor. Ingen vill ha det men diskot finns fortfarande. Det är beläget på gångavstånd från huvudgatan Malioboro Street, eller becakavstånd. En becak är en cyckeltaxi och med sådan brukar många transportera sig till detta disko. Gatans namn är Jl. Mataram om nu någon undrar.

Papillion är slutstationen på den berömda gyllene triangeln här i Yogya. På eftermiddagarna samlas man först på Excelso Cafè och pratar skit om allt och alla. Här brukar de första raggningsförsöken att ta form. Sen åker man hem en sväng för att vila och ta en mandi för att vid 22-tiden på kvällen åka ner till Borobudur Bar, vid järnvägsstationen. Här börjar man slutligen att släppa loss och möta upp all världens bekanta. Slutligen beger man sig till Papillion, det berömda diskot här i Yogya.

Vi brukar aldrig komma hit före 00.30, Wayang och jag alltså. Jag brukar ta ett djupt andetag och klistra på mitt leende och sen gå in i dimman och mörkret. Visst, när jag väl är där så är det kul förstås. Vi betalar entreavgiften på Rp15.000 och det blir ju ungefär 15 svenska kronor och priset ingår en soft drink såsom fanta eller coca cola. När vi går hit så är det endast på ons- och fredagar. Men lördagar går också bra för den som känner sig hågad. Mindre med folk då.

Genom entredörren och in i mörkret. Glöden från alla dessa cigaretter lyser som oidentitetsbara föremål på en amerikansk radarskärm i en häftig actionfilm. Musiken är öronbedövande och dunket trummar hårt på trumhinnan och örontrumpeten blåser allt vad den orkar. Öronsnäckan vill helst sluta sig i sitt skal som resten av kroppen som tillhör öronsnäckan. De blå laserstrålarna spelar över dansgolvet och det är princip det enda ljussken som är i lokalen. Längst bort skymtar ett vanlig ljus och det visar sig vara baren. Som nattfjärilar dras vi dit där lampan och skenet är, men skenet bedrar...

Lokalen är stor och det är säkert 500 personer som dansar och spanar. Indoneser har alltid bra mörkerseende och det har INTE jag. Skall jag upp på golvet så snubblar jag på allt och alla. Jag får bara hoppas på att den som jag skall dansa med har en vit skjorta eller blus så att jag kan följa med. Det är som ett spöke som går framför mig, det vita i det blå skenet. Även mina ögon vänjer sig och synfältet öppnar sig mer och mer. "Balkongen" eller andra våningen används inte mer enligt restriktioner från polisen. Det är högt i tak och ibland blinkar den stora filmduken till med en hälsning till någon i publiken som har födelsedag eller nått annat. Kostar 15:- att få ut ett "meddelande".

Tillbaka till baren där det enda normala ljusskenet är. Alla kompisar befinner sig där och jag dricker min Fanta. Ingen står still för alla rycks med i rytmen och dunket. Tyvärr förekommer det narkotika där och polisen är medveten om detta. Det förekommer många razzior på Papillion, förhoppningsvis är det slut med detta nu, med bådadera. I några timmar glömmer man bort vardagens slit och bekymmer och allas medvetande försvinner in i musiken som hela tiden dunkar på. Att ta en öl är dyrt, den kostar c:a 30:- och det är ett oerhört pris här i Yogya. Lyckan ler om någon västerlänning bjuder på den gyllene dryck.

Konstigt nog är det alltid Wayang som vill gå hem först. Jag är alltid motståndare till att gå till Papillion men när jag väl är där så är det skoj. Mitt enda intresse, förutom att vara på golvet, är att studera människor. I den mån det är möjligt i mörkret. Tiden går fort och vid 3-tiden på natten åker vi hem på motorcykeln. Det är ganska tomt på folk vid den här tiden och luften känns klar och underbar. Passerar en lesehan, ett matställe där man sitter på en matta mitt på gatan, och köper lite nattmat. Vi två äter kyckling med ris och iste för endast 8:-, tillsammans.

Under rahmadan, den muslimska fastemånaden, är Papillion stängd, men annars är det öppet till c:a 5 på morgonen. Det finns två andra diskotek i Yogya, men det är inte alls lika mycket tryck där.

Yogya i sept 1999
Sampai jumpa
Lennart Manning