Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
BRÖLLOPET
Hidden Counter

Greg och Linda skall gifta sig. De bor grannar med oss i det nya huset 52 cm från vårt. Det finns alltså en totalt oanvändbar smal gång som är 10 meter lång och 52 cm bred. Greg är amerikan och skall gifta sig med sin indonesiska blivande fru Linda. Hon kommer ursprungligen från Sumatera men var bosatt i Solo, c:a 60 km från Yogyakarta. En fantastisk kvinna som är vänligheten själv. Greg pratar flytande indonesiska och javanesiska och är en jäkel på att spela på gamelan. (Pling och plångmusik som spelas traditionellt.) Greg arbetar på universitet som lärare, dels i engelska men också i indonesiska och på gamelan-instrumenten. I sina kretsar är både Linda och han berömda, för Linda arbetar också på universitet. Detta par har vi som grannar och de skall gifta sig. Linda hade blivit tjockare om magen och orsaken till varför de skulle gifta sig är uppenbar.

Utanför verandan vid solnedgången satt vi och pratade en dag, och Mangoträdet skymde de sista solstrålarna. I fjärran hördes ropen från mosken som kallade till bön. Minaretens högtalare sjöng ut aftonbönen och allt var så rogivande. Plötsligt sa Greg:
"Mas Lennart vi skall gifta oss!" (även oss emellan så använder vi oss av tilltalet mas, artigt och bra) Jag satte mig spikrakt upp och utropade: "Vad roligt". Han log men såg ändå lite moloken ut. "Ja, ja" sa jag klämkäckt, det är alltid oroligt i början men det löser sig den dagen. Hur många gäster skall ni ha? 30 eller 40?" Jag tänkte på ett ordinärt bröllop i Sverige.

Han tittade mig i ögonen efter det att han tagit en slurk ur det kalla ölglaset. Det vita skummet fastnade i mungiporna. Han satte ner glaset på bordet och torkade skummet från mungiporna och sa tyst:
"Det blir nog över 300 hundra personer."
"Oh herre javlar" svarade jag på ren svenska men han förstod min mening. "Mas Greg, hur i hela fridens namn skall du få loss pengar till detta?" frågade jag med vidöppen mun. Jag visste mycket väl att han inte hade dessa pengar. Men vad jag inte visste var att han hade rika föräldrar i USA och de hade sänt pengar för bröllopet.

I två veckor satt Linda och Greg och planerade för festligheterna och det slutliga deltagarantalet blev hela 350 personer. Inklusive sultanen, kungen och drottningen från Solo. Och mitt i denna smet, Wayang och jag. Bröllopet skulle firas traditionellt inom Kraton-området (sultan-palatset) här i Yogya. De hade fått låna en Joglo, ett jätte mottagningsrum med tak och utan väggar. Här brukar sultanen ta emot gäster och dessutom användes den öppna salen för dansuppvisningar.

Den 20 januari skedde bröllopet med en officiell ceremoni i kyrkan kl 9 på morgonen. En liten långdragen historia som tog en timme i anspråk. Kyrkan ligger norr om järnvägsstationen i Yogya. Vid 11.30 började den stora mottagningen i Kraton och brudparet hade klätt om till traditionell javanesisk högtidsdräkt från det kungliga hovet i Solo. Greg bar en svart jacket med silver- och guldinlägg i tyget, på huvudet bar han en svart traditionell hatt. Linda hade en guldjacket och håret var uppsatt på ett traditionellt sätt. (vilket arbete) Båda bar batiksaronger som verkligen satt åt. De trippade fram med sina läder-"tofflor" med danserskor i täten och män från den kungliga livvakten bakom, i en fantastisk procession. Linda blinkade åt mig när hon passerade och jag såg att hon började svettas under det starkt sminkande ansiktet. Som sällskap hade de också några som hjälpte dem liknande hovdamer- och herrar.

Gästerna satt runt om i kanterna i Joglon och en stor gamelan-orkester spelade traditionell musik. 4 sångerskor var också närvarande. En tron hade byggts upp för brudparet där två unga kvinnor stod bredvid dem med uppgift att fläkta brudparet med varsin jättesolfjäder. Dansuppvisningarna påbörjades och gästerna bjöds först på the i glas och två vårrullar på ett fat. Därefter kom det in en vattnig soppa innehållandes 2 skivor av skuren morot, 4 ärtor, två korvskivor och en bakso (frikadell). Hela tiden underhölls vi av sång och dans. Ny tallrik var på ingående och denna gång var det kycklingsate, 2 st, med ris och grönsaker. Det hela avslutades med glass (?).

Långa tal hölls och jag iakttog alla intressanta människor med olika befattningar och från olika klasser. Den gamle kungen satt längst fram och var klädd i traditionella batikkläder. Lindas släktingar från Sumatera var också närvarande med de var klädda mer västerländskt. Alla gäster hade försetts med varsin solfjäder att fläkta sig med i värmen och det behövdes. I tre timmar varade denna uppvaktning och det hela avslutades med att alla stod i kö för att önska brudparet lycka till.

Senare på kvällen skulle brudparet med respektive familjer äta middag på restaurang medan Wayang och jag åkte tillbaka hem på motorcykeln och till en välbehövlig och svalkande mandi.

Yogya i febr 2001
Sampai jumpa
Lennart Manning