Att äta kan vara svårt ibland allra helst när det dräller av warunger och lesehan överallt. Men om Wayang har fått för sig att äta på ett speciellt ställe så är det bara att hänga med. Passerar otaliga matställen men de duger inte. Warungerna står som spön i backen men har man sin favorit så har man. En Warung är ett mobilt matställe som slår upp sin presenning i regel på eftermidagarna. Mobilt ja, de finns naturligvis ”fasta” warunger också för allan del, men principen är att man slår ihop sitt matställe efter arbetet.

En warung specialiserar sig på en typ av maträtt och då finns det i regel upp till 5 olika rätter att välja mellan. Ett ställe har ayam, som är kyckling, och då kan man få kycklingen tillagad på lite olika sätt. Allt från grillad till soppa. Många warunger har soto på sitt program och det är en slags soppa med ris i.
Soto ayam = kycklingsoppa med ris i
Soto daging = soppa på kött, regel med nötkött.
Osv. Har man ayam på programmet kan det heta:
Ayam bakar = stekt kyckling
Ayam goreng = grillad kyckling
Osv.

En lesehan är en speciell warung där gästerna sitter på bastmattor direkt på trottoaren eller vad den nu är. Man tar av sig skorna och sätter sig på mattan och ser på den enkla menyn och beställer. I regel äter man med händerna sitt ris och kyckling, fisk eller vad man nu beställt. En tallrik med vatten och några lemon-skivor i samt en handduk är servetterna på en lesehan. Är den belägen på en trottoar har man i regel en bastmatta mot husväggen så att man kan sitta tillbaka lutad uten att skitna ner sina kläder. På en lesehan har man ungefär samma meny som på en warung och lesehan förekommer mest i Yogyakarta.

Både på warungen och på en lesehan börjar man bli van vid de konstiga västerlänningarna och man har gaffel och sked i beredskap om utifall. Däremot saknas det knivar. Använder man inte bestick så äter han med den högra handen eftersom den vänstar anses oren och för vissa indoneser är det högst opassande att ta maten med vänstra handen. Även här har man överseende med de konstiga västerlänningarna.

Över dessa matställen finns alltid skydd mot ev. regn och då i regel en presenning eller liknande och köket är placerat på trottoarkanten mot gatan till. Gasköken står vid sidan om bordet där allehanda attrialjer finns. Vid sidan om finns olika baljor eller hinkar som användes för att diska i. Nej, inget varmvatten i diskbaljan. Så det är en hel del jobba för att montera upp och ner sitt matställe och sen brassa käk halva natten också. Det är billigt att äta ute och förtjänsten är inte överdriven hög. Två personer kan gott och väl äta för sammanlagt 10:- om man dricker kaffe eller isthè till.

När vi äntligen kommer till ”vår” warung, som heter Prada och ligger på Malioboro Street, så ser vi på uppläggningsfaten de olika kycklingarna och man pekar på den biten man vill ha och den åker direkt ner i wookpannan och grillas i oljan. Ibland grillas kycklingen över öppen eld om man så beställer. Man kan välja olika delar av kycklingen och jag håller mig mest till vingar och överben. Men även huvuden finns att beställa och det är inget för mig. Till den grillade kycklingen (mager sådan) serveras ris, som heter Nasi putih, (vitt ris) och lite färska grönsaker till. Så sitter vi här på gatan och mumsar i oss maten och pratar med bekanta. Några åker förbi med motorcykeln och de tutar och hejar. I regel kommer också tiggare som ibland spelar på ett hemmagjort instrument, eller en grupp musiker från nån musikhögskola som försöker att tjäna en extra slant till sina studier. Även cigarettförsäljare och skoputsare passerar revy.

Ibland händer det att vi går till en restaurang och äter nån steak med pommes frites och lyxar till oss. Då går notan på c:a 40:- om vi beställer coca-cola som dryck. Ytterligare en tia till om man vill ha en iskall öl. Det finns väldigt många matställen att välja på och som turist hittar du säkert ditt favoritställe som du gärna återkommer till. Det gäller att bara finna det. Ibland alla dessa matställen som finns överallt. Smaklig måltid.

Yogya i maj 2002
Sampai jumpa
Lennart Manning