När jag kom ner till vår by igen insåg jag att människorna redan hade hört talas om en spågumma som tydligt sagt att en ny svår jordbävning, betydligt större än den som var på Java den 27 maj 2006, skulle inträffa den 7 juni 2007. Detta blev förstås stora nyheter i massmedia och när tiden närmade sig sa Wayang att han visste att många skulle sova utomhus den natten. Jag vet att jag svarade nånting om att man skall inte tro på vad spåkärringar eller tidningar skriver om. Han sa inget och jag reflekterade över att det jag sa inte var 100 % rätt men fattade då inte varför.

Dagen innan, den 6 juni alltså, kom det på tal igen. Wayang förde upp det på samtalslistan. Vi satt nere i affären och läste i nyhterna att ett antal sms hade gått ut över Java. Förfalskade sms som skapade en enorm oro hos detta olycksdrabbade folk. Jag kom-menterade detta genom att påtala det omöjliga i att en tsunami skulle kunna svepe över hela Java, som är till 70 % av Sveriges storlek.
”Att folk inte tänker”, sa jag snusförnuftigt och vände blad i tidningen.
Då kom slaget som gjorde mig nerstämd och som hag borde tänkt på, men som man inte kan begära av en människa som inte upplevt en riktig stor naturkatastrof.

”Lennart”, Wayang tittade allvarsamt på mig. ”Förstår du inte att folk är livrädda för varje nytt skalv eller tsunami eller vad det nu kan vara. Vi lever fortfarande i ett trauma, ett trauma som vi inte ännu mäktar med att ta oss ur.”

Orden hamrades in i min hjärna. Naturligtvis är det så. Folk är rädda att det skall hända dem något igen och Wayang fortsatte.

”Du ser själv att många familjer fortfarande bor i bambuhus, trots att staten har betalat ut pengar för att bygga upp nytt. Men de vågar inte bo i något annat än bambuhus. De är fortfarande rädda för en ny jordbävning och då är det säkrare att bo i ett bambuhus. De är rädda att ett tegel- eller stenhus skall ramla ihop över dem igen.”

”Jo” svarade jag dovt och försökte komma med ett försvar, ” jag tänkte närmast på tsunamin som många människor är rädda för, även här uppe hos oss.”
”Folk är ute i byarna vet bara att det är en jättevåg”, kommenterade Wayang och fortsatte: ”de vet inte mer än så och hur den kan uppstå och att det kan tyckas vara omöjligt att den skulle drabba just dem. De vet bara att antal tsunamin har drabbat Indonesien den sista tiden och är livrädda för detta också. Det ingår i de skräckupplevelser de har haft den sista tiden.”
Wayang var väldigt allvarsam när han talade och han lade till helt kort: ”Jag läste om att detta fenomen kallas för det indonesiska traumat.”

Senare på kvällen åkte vi in till Yogya för att äta och dricka te med våra vänner på Alun-alun, vid Kraton som är sultanpalatset. Vägen från Imogiri in till Yogya brukar vid denna tid vara ganska tom på trafik, men nu var det fullt med MC:n som skulle ut från Yogya.
”Var i allsin dar skall dessa människor hän” undrade jag bestört.
”De skall nog till sina familjer ute i byarna, för att vara tillsammans denna natt” svarade Wayang medan han kryssade mellan cyklister och gående på den mörka vägen.

Om det skulle bli en svår jordbävning så var de åtminstonde tillsammans var den tydliga andemeningen. Jag började känna av denna oro och funderade på att den verkligen kunde komma. Det kändes lite kusligt. Vi var inte länge inne i stan för vi ville tillbaka hem igen så fort som möjligt. Vet inte vad som flög i mig men jag packade min ryggsäck med mina värdehandlingar och ställde den i vardgasrummet alldeles brevid ytterdörren. Bara att rycka tag i den på väg ut ifall det skulle börja.

Jag grejade och donade i köket, lagade ris bl.a. och Wayang sysslade med sina växter. När det var läggdag så tog jag fram madrassen och la på golvet i vardagsrummet. Vi hade beslutat, utan att prata med varandra, att sova i vardagsrummet denna natt och utan att låsa ytterdörren. Vi såg att inga grannar sov utomshus och vi la oss ganske sent och jag hörde att Wayang sov som en stock.

Idag är det den 8 juni och ingen katastrof under gårdagen så den enda som fått publicitet så att det räcker för flera år framåt är nog spåkärringen. Men hon hade inte rätt så vem vill lita på henne i fortsättningen.
 
 
Bantul i juni 2007
Sampai jumpa
Lennart Manning