Den gamle har lämnat oss under vidriga förhållanden, vi har i dess tillstånd sålt av den gamle ety bilfan redan kostar oss en mängd extra pengar och beskymmer.

Wayang och jag tog beslutet att sälja chabraket så att vi kunde åtminstonde få något tillbaka. Priset blev 5.000:- och med tanke på att vi köpte denna Toyota för 10.000:- och vi haft den i 5 år, så är det inte så pjåkigt ändå.

Tidigt en morgon, precis när solen steg upp, smög sig Wayang på bilen och överraskade den totalt. I rena förskräckelsen så startade den på första försöket. Bara det. Bilfan blev orolig och förstod att den sista färden nu skulle påbörjas. Wayang skulle binda för lyktorna på bilfan så att den inte skulle se när slutet närmade sig, ja det gällde ju att hänga upp kofångaren så att den inte skulle rasa den långa vägen till Solo, som ligger 60 km från Yogya. Sedan for han iväg till Solo där Wayangs kusin eller om det var en annan släktning, för halva Java är släkt med Wayang, skulle sköta om exekutionen. Den slutliga försäljningen med andra ord.

För att blidka Wayang så spann motorn extra fint och i ett anfall av en viss tveksamhet inför denna mjuka gång ångrade han sig och ville köra tillbaka. Men då uppenbarade sig i Wayangs rena och sanna samvete, i form av ett ansikte, klädd med glasögon och en tatuerad kind. Ansiktet tittade strängt på Wayang och sa med stämma, som under rådande förhållande var väldig len: ”Wayang, för helvete, sälj bilfan NU!”

Han kröp ihop lite på förarsätet men av en annan orsak. Han höll på att glida av kudden. Ja, näää, jag skall inte vara elak för inte sitter han på en kudde. Men han gasade på istället och efter 1,5 timmes körning var han framme i den stora staden i öster. Redan samma dag fann Wayang och hans kusin en köpare av denna stora bil. Stor var den eftersom Toyota tagit fram denna modell för högra tjänstemän för tjänstebilar. Därför heter bilen noga räknat Toyota Corona Mark II. TD har vi själva lagt till och är inte officiellt, där TD står för tvärdrag.

Wayang gjorde upp affären och den nya ägaren verkade nöjd med sin bil. I affären ingick också den sticka som vi stoppade ner i bensintanken för att se hur mycket bensin vi hade kvar. Jag undrade lite försynt om man inte åtminstonde kunde har skalat av en helt ny sticka men det fann inget gehör. Förut var bilens färg himmelsblå men för två år sedan lackerade vi om den till mörkblå och vi kände oss väldigt lyxiga ett tag.

Men bilfan blev tröttare och tröttare med åren och vi förstod att den behöver komma in på ett äldreboende. Bilfan hade ju redan hunnit bli 27 år och det är ganska mycket för att vara i tropikerna och Wayang är nu säker på att den kommer att lagas upp och skina igen för att sedan ställas ut på ett museum.

Men för oss var det som att följa med på den sista vandringen till galgbacken och det kändes kymigt i våra hjärtan. När väl försäljningen var avklarad så klappade Wayang den gamle bilfan och tackade så mycket. Den svarade med ett kraftigt pysande, som en lång suck, och Wayang såg att luften tömdes ur ena däcket. Plötsligt fick han väldigt bråttom och slängde sig i sin kusins bil och for därifrån.
 
 
Bantul i maj 2007
Sampai jumpa
Lennart Manning