Hidden Counter
Det är fredag förmiddag och jag skall till Parangtritis för att hämta hem Lilly. Parangtritis ligger c:a 28 km syd om Yogyakarta på Java där hela Indiska Oceanien slår mot kusten med våldsam kraft. Vanligtvis är det jämt och ständigt mer än 1 meter höga vågar vilket också gör stranden till ett livsfarligt område. De höga vågorna rullar in med våldsam kraft och skapar undertryck i sanden så att man helt enkelt åker med ut. Årligen dör c:a 10 personer varje vid Parangtritis, trots alla varningar som hela tiden upprepas.
Jag hoppar på bussen vid Jl. Parangtritis, inne i Yogyakarta, och den stannar utanför där jag bor. Bussen är fullsatt förstås och jag står framme hos föraren och försöker hålla i så gott det går. Det är inte speciellt högt i taket så jag står med lite nedåtböjt huvud. Ser på mina medresenärer som alla skall ut mot samma håll som mig. Många hoppar av under vägen till sina bostäder i alla dessa kampunger som finns överallt. En kampung är en liten by, som även kallas för desa. En liten portal pryder alltid infarten till en kampung/desa som för det mesta innehåller Indonesiens självständighetsdag (17/8 1945) samt årtalen på när portalen invigdes. Salamat Datang, brukar det också stå och det betyder Välkomna.
Bussen är liten och vrålar lite extra eftersom avgasdämparen håller på att gå i sönder. Sittplatserna är klädda i svart galon och de är ockuperade av alla typer av människor. Skolbarn, fruar som skall hem efter inköpen i Yogya. Unga män som ännu ej har råd med motorcykel eller bil, likaså unga kvinnor. Förmodligen studerar de på en av de otaliga universiteten i stan. De ser ut genom det något smutsiga fönstren och ser risfälten fara förbi där de ligger i sina sawah, eller åkerlappar. Risfälten är inte stora eftersom generationer sett till att avstycka dem efter hand som tiden går. Även stora sockerrörfält passeras förbi, kantade av kokosnötpalmen där de stora bladen vajar för den varma vinden.
När jag går på bussen så tittar alla på mig för att uppskatta mitt ärende på bussen. Ingen packning har jag så de undrar nog. Möter deras blickar och får alltid leende till svar. De kritvita tänderna mot den bruna hyn. I regel är alltid indoneser snyggt klädda. Inga trasor eller lagningar och alltid rentvättade kläder. Det är bara någon gammal människa som kan fallera. Tackade vår herre att jag hann att ta en mandi och tagit på en ny skjorta.
Någon knackade mig på axeln och jag vänder mig om och ser att grabben vill ha pengar för färden. 5.000 rupiah (i svenska 5,-) vill han ha för den 45 minuter långa färden. Då inkluderar det också entren till Parangtritis. Efter ett par minuter knackar han på axeln igen och skjuter fram en minipall som han hittat under ett säte. Han placerar den på durken över motorn och jag slår mig ner med kroppen vänd mot passagerarna. Blickarna hamnar återigen på mig men jag låtsas att se ut genom fönstren. En herre sitter och röker och tjejen brevid honom rynkar på näsan samtidigt som hon ser att jag tittar på henne. Hon grimaserar lite överdrivet och vi båda ler i mjugg samförstånd.
Bussen stannar till igen och en gammal gumma kommer in, det är inte så trångt i bussen nu. Men alla sittplatser är upptagna. Konstigt nog är det ingen som erbjuder henne sin plats och jag gör en ansats till att stiga upp och säger artigt:
”Ibu, silikan duduk!” (Min fru, varsågod och sitt)
Hon kisar på mig och ler sitt tandlösa leende och säger något på javanesiska som jag inte förstår, men sätter sig inte. En herre brevid mig säger att hon skall av igen om ett par minuter och han tackar å hennes vägnar. (!) Gumman står framför mig och trots att jag sitter så är våra huvuden jämsides. Bussen gör en gir och hon tar tag i min arm och håller den där tills hon går av. Sarongen hon bär är förstås batik, likaså den tunna blusen. Det gråa håret är bakåtkammat med en knut i nacken. Det skrynkliga ansiktet andas livserfarenhet och hårt arbete och jag känner en sån respekt och vördnad att håret på armarna reser sig. Skulle uppskatta ålder till långt över 80 år
Efter hand tiden går så töms bussen på folk och jag får en bättre sittplats. Vi dundrar över den långa bron över floden där vattnet är smutsbrunt av jorderosionen längre upp. Jorden som är så bördig. Passerar infarten och kommer ner till själva samhället Parangtritis där de mesta av husen är losmen och restauranger. Lilly bor på ett losmen, enklare hotell, men ville komma hem till oss eftersom det är så vansinnigt fuktigt härute. Den saltmättade luften har återigen tagit sin tribut.
Bantul i april 2005 Sampai jumpa Lennart Manning
|