Hidden Counter
Det land som producerar flest filmer i världen är utan tvekan Indien och om jag inte minns fel så blir det ungefär 800 filmer om året. Det är i Bombay, "Bollywood", som producerar den största delen. I våra trakter av världen så ser vi näst intill inga av dessa filmer men i Indonesien så är det bättre ställt. Det är mest på TV dessa indiska filmer visas men även en del på biografduken, glädjande nog.
De mesta filmerna har handlingen förlagd i de berömda hinduiska eposen och då i alla möjliga tappningar. De är i regel moderniserade och utspelas i överklassmiljöer. Det är den godes kamp mot den onde och/eller den omöjliga kärleken mellan två klasser. De två berömda eposen Ramayana och Mahabarata utspelar sig i den hinduiska och buddistiska sfären och det passar Indonesien väldigt bra eftersom de har traditioner i samma stil, åtminstone på Java och Bali. Där Bali är rent hinduisk.
Den Javanesiska och Balinesiska Wayang Kulit spelen utspelar sig också med handlingen hämtade från de två eposen. Wayang Kulit är det berömda skuggspelen med dockor och som jag beskriver på annan plats. Det betyder att de indiska filmerna passar människorna här och det är mycket indisk film på TV.
Framför allt de båda reklamkanalerna Indosiar och RCTI som sänder dessa filmer dagligen, ibland flera filmer om dagen.
Indosiar sänder varje morgon kl 09.30 sin dagliga dos och jag brukar titta på dessa filmer eftersom jag börjar min marktjänst då. När jag tvättar kläder eller stryker tvätten osv. Det är ofta våldsamma och blodiga uppgörelser och som sagt det sänds på bästa barntid. Samtidigt är också många filmer komedier där de lyckliga tu får varandra mot slutet och i dessa filmer är det en mängd sång- och dansscener.
Om filmerna är engelskspråkiga så textas de. Men är de på ursprungsspråket hindu, så dubbas filmerna till indonesiska. Man ser att det är storfilmer och jag skulle gärna se dem på en stor duk i en biograf. Det är färgsprakande historier och är filmen en kärlekshistoria så är handlingen nästan alltid i överklassmiljö. Det är många skådisar med och de stora sång- och dansnumren är härliga att skåda. Med en enorm intensitet far de fram på duken i färggranna kläder. Det är kul att höra sångerna på orginalspråket för även om filmen är på engelska så framförs sångerna på hindu.
Dessa filmer är ju gjorda på att den stora publiken i Indien skall få komma bort från den hårda verkligheten ett tag. De är långa filmer, upp mot tre timmar. Ja det är ju förstås inklusive alla reklamavbrott förstås om den visas på TV.
De blodiga filmerna är ofta uppgörelser mellan olika gäng eller uppgörelser mellan rika patroner och folk som far illa av de giriga redan rika personerna. Jag tycker att man skall de den indiska filmen en chans. Det finns då mycket att se i själva filmen som kan intressera oss nordbor. Det är bl.a. för oss okända miljöer eller hur människorna ser ut och klär sig. Eller njuta av de hejdlösa dansnumren och lyssna på den indiska populärmusiken.
Handlingen i en del filmer är ganska dålig likaså skådespeleriet. Och man ser i dessa filmer massproduktionen. Dessa kalkonrullar kan faktiskt bara för den sakens skull vara roliga att se på. Men då får man utrusta sig med en ängels tålamod. Nuförtiden så försöker jag alltid se den indiska filmen kl. 09.30 på morgonen, det har blivit en helig tid för mig och jag häpnar varje gång jag ser en ny rulle.
Jag skulle tro att 2 till 3 filmer sänds varje dag i de olika kanalerna, året runt. Det är ju en oerhörd mängd och det skulle vara roligt om svensk TV någon gång kunde ta ner näsan och visa en stor film på TV. Skulle tro att många skulle finna nöje i detta. Allra helst med en upplysande inledning med presentation av filmen och om filmens ursprungliga handling. Det skulle bli en kontrast från islam, kristna osv. Det behövs idag.
Yogya i jan 2000 Sampai jumpa Lennart Manning
|