När man träffar på nytt folk så slås man av att alla har olika beteenden och då är det en sak som är viktig vid första mötet, det är värdigheten. Denna värdighet försvinner efter ett tag när man väl har lärt känna personen. Men oj vad det är roligt att träffa folk för första gången. Hela registret spelas ut, oftas med en gång. Många sparar inte på sina ess.

Ju högre utbildning eller dessto mer betalt man har gör att personen lätt ramlar i den grop som kallas för högfärd och som är en avart av värdighet. Detta gentemot ”lägre stående med-människor”. Och hur avgör man detta, med den lägre rangen? Jo, t.ex. genom bedömning av medmänniskans klädsel eller uppträdande.

Här i Indonesien finns det ett lysande exempel på denna värdighet som totalt går över till högfärd och det är på bankerna. Jag har suttit många gånger och väntat på att Wayang skall göra sina inbetalningar. Vid sidan av kassan finns det bord där kunderna kan diskutera vanliga bankärenden. Dessa bord är bemannade med dessa anställda med sin värdighet. Ofta klädda i bankens kostymer och/eller kjol och blus. För varje kund som träder fram så bedöms de omedelbart med blicken som far upp och ner på kunden.

Från den utgångspunkten har redan kunden kommit i underläge, för den anställde kanske snörper på munnen men i bästa fall är den anställde totalt ointresserad av kunden och visar det öppet. Är det nån som ogillas så vet kunden detta från början. Kundens motmedel är att i de allra flesta fall klär upp sig för att på så sätt komma på någorlunda jämnare fot från början. Det kan t.om. gå så långt att de anställda byter blickar gentemot varandra och med en grimas eller höjt ögonbryn visa sin kollega sin syn på kunden, helt öppet inför kunden.

Dessa anställda är i regel kvinnor, bra sminkade och kan liknas vid levande figurer som Betty Boop. När de går genom banklokalen är de väl medvetna om sig själva och de börjar också att lägga på sig lite grann när de är mellan 35-40 år. Med all rätt är det bäst att tillägga för det gör ju vi alla. Men visst sitter kläderna åt riktigt ordentligt vilket gör deras gång över lokalen en aning konstig. De har redan passerat kassastadiet i deras bank-karriär så åt det hållet skänker de inte ens en blick. Skulle förmoda att hirakin inom ett bankkontor är väldigt strikt. Antagande från min sida.

Sen kan man också bevittna om den raka motsatsen och då är det plötsligt ett annat ljud i skällan. När en rik kunde kommer in, eller en västerlänning som enligt en indones automatiskt är rik, då är det ombytta roller och värdigheten är nu på kundens sida. Ett brett leende dyker plötsligt upp i den anställdes förut så strikta och hårda uppsyn. Hon ställer sig upp och räcker fram handen för en hälsning och kommer med en synnerligen roande kommentar, vilket kunden ifråga genomskådar och är innerligt trött på att höra varenda gång han går innanför dörrarna. Bara om kunden är intresserad av damen bakom disken kan i så fall ett ganska fjantig konverstion spelas upp för den resterande församlingen. En rik kund skulle aldrig vänta på sin tur utan går rakt fram och efter denna sprudlande konversation kan kunde menande säga att;
”...du kan väl titta på detta här, jag skall bara in och handla lite kort men är tillbaka alldeles strax.”
”Ja, naturligtvis... herr si eller fru, jag tar det med detsamma.”
Den rike vänder sig om och går ut med snabba steg med ett förnöjsamt leende på sin läppar. Speciellt när han/hon slänger en blick på de andra kunderna som har väntat länge. I regel lägger kunden märket till de minst sagt irriterande blickarna tillbaka. Denna kund har därmed bekräftat sin värdighet, för sig själv alltså. Resten av församling betraktar denna kund som en jävla översittare och med det förrakt denna översittare besitter. De är naturligtvis inte i stånd att protestera utan konstanterar bara ..”att så är det!”

Så här är det inom flera skikt inom samhället och inte bara i Indonesien kan tilläggas. Men väldigt mer markerat här. Så här berättar en, som knappast kommer in till en bank och möts av en utsträckt hand. Jag kan bara konstantera ...”att så är det!”


Bantul i juni 2007
Sampai jumpa
Lennart Manning