All körning i linjetrafik går ju bra och ibland händer det att vi får köra lite annorlunda linjer. Denna dag för ungefär 20 år sen blev en minnesrik dag. På eftermiddagen denna onsdag så skulle jag köra ”Tor Line”. Skulle hämta passagerare från Skandiahamnen där dåvarande Englandsbåtarna la till. Det var specialtaxa på denna tur, ungefär som nuvarande flygbussarna. Kvitterade ut mina biljetter och då kostade en tur in till city 15:-. Tog ut min ledbuss som då tillhörde våra flygbussar.

Framme vid terminalen parkerade jag på vår hållplats och den stora färjan hade just lagt till. Tor Britannia, hette det vackra fartyget och när passagerarna stegade över rampen in till tullen med all sin packning så satte jag mig och förberedde anstormningen.

De första passagerarna steg ombord och köpte sina biljetter under sedvanligt knorr om att behöva betala extra. Så kom där en man strax över 50 år som var lite blek om nosen. Lite tunnhårig och en slinga som han vanligtvis med möda hade kammat framåt för att dölja delar av flinten. Han kom kånkande med sin stora resväska och med tax-free påsarna som skramlade i takt med de steg som förde honom närmare bussen. Den bruna överrocken, som var hårt åtdragen av skärpet, hade hamnat lite på sned. Svetten droppade i pannan på honom och med sina ängsliga grönaktiga ögon flackade blicken än hit, än dit. ”Tar det lång tid innan bussen går?” frågade han halvt om halvt stönande. De tunga väskorna börjar ta sin tribut, tänkte jag för mig själv.
”Ja, så fort alla har kommit så åker vi direkt. Gå in och sätt dig så länge.” svarade jag mekaniskt. Här fanns det inget att göra sig lustig över, ”han är nog inte mottaglig” tänkte jag. Jag har alltid haft nöjet att studera alla människor som går ombord och kan nog ganska säkert veta om jag kan skämta eller inte med passagerarna. Någon enstaka gång kan det slå fel men i det långa loppet så har jag god koll på de flesta. På den tiden var jag också under ”upplärning” så att säga.

Mannen gick bak i bussen och i backspegeln såg jag att han sjunk ner i ett av sätena vid mittdörren efter att ha trixat med sina kassar och väska. De sista passagerarna hade kommit och jag skulle förbereda mig att åka iväg då plötsligt en tjej kom fram och sa: ”Det är nått konstigt med mannen där borta, han verkar ha säckat ihop totalt.” Jag tittade bort och såg att mannen hade rasat ner i sätet och satt helt kraftlöst, lite halvsnett. Gick bak och såg att mannens huvud var helt gråvitt och hängde ner på bröstet. Försökte skaka på honom och sa, ”hur är det med dig?” men utan svar. Tjejen tog sig för munnen och spärrade upp ögonen och stönade fram ”Herregud, är han död??” Jag försökte att hitta någon puls men fann ingen och kände ingen andedräkt heller. ”Jag tror att han är väldigt dålig,” svarade jag medan tankarna ilade i mitt huvud. Vad händer, vad skall jag göra osv.

Jag ilade fram till förarplatsen och kontaktade TLX, trafikledningen och bad om ambulans och förklarade att mannen troligen hade hjärtstillestånd. De skulle skicka omgående. Tur att man fått lite kunskaper inom sjukvården för mitt huvud började klarna eftersom jag redan kallat på hjälp. Nu gällde det att försöka få igång hjärtat och andningen. Drog ner mannen på golvet och lade honom på min jacka och stolskyddet som jag hade tagit med mig från förarplatsen. Kände fortfarande inga tecken på puls eller andning så jag började omedelbart att göra konstgjord andning. En yngre man kom fram och frågade vad som hade hänt och förklarade samtidigt att han arbetade som brandman i Stockholm. Men han insåg genast situationen och vi satte igång vårat inövade försök till återupplivning. Mannen på golvet hade druckit mycket whiskey och smaken fick jag naturligtvis i munnen när jag gjorde inandningar på honom. Brandmannen tryckte kraftfullt på bröstet för att försöka att hålla hjärtat igång. Så där turades vi om, 5 ggr andning och 5 ggr hjärta.

Jag nämnde mellan varven att smaken var äckligt och att jag mådde illa så vi bytte om. Jag på hjärtat och brandmannen vid andningen. Vi fortsatte trots att mannen inte visade något tecken på att repa sig. Brandmannen grinade illa vid smaken och sa tyst till mig: ”vad är det för billig skit han har druckit?” ett lite leende kom på hans läppar när han sagt det. ”Tur att jag inte dricker whiskey” svarade jag. Det kändes skönt att ha brandmannen vid sin sida. Sirenerna kom närmare från de två ambulanserna. OLA
var med och de skickliga killarna konstaterade mannen var redan död, men försökte ändå att starta upp hjärtat med defilbratorn. Han hoppade till lite grann vid varje stöt men det hände fortfarande inget.

En annan passagerare kom fram och böjde sig ner till mig och frågade: ”När går bussen?” Jag bara tittade upp på honom och ropade, ”FAR ÅT HELVETE MED DIG.” Brandmannen höjde ena ögonbrynet och sa lite lugnande till mig. ”Ibland vill man mörda men det här är inget att bry sig om. Människorna är sådana.” Han suckade och tillade ”fråga mig jag vet, har varit med alldeles för mycket.” Ambulanspersonalen bar ut mannen och tog med hans väskor och jag kände tomhet inom mig och brandmannen såg min dystra uppsyn och klappade mig på axeln. Jag tackade för hjälpen och undrade samtidigt om han skulle klara sig. Han skakade på huvudet och menade på att det var nog inte troligt.

Startade upp bussen och for iväg mot Centralstationen och mina tankar virvlade runt i skallen. Att mannen inte klarade sig kunde jag tåla, men att dö så här på bussen måste vara lite förnedrande. Det dröjde några dagar innan jag insåg att döden kan komma när som helst och hur som helst. Den tar inte hänsyn till vart offret befinner sig. Döden slår snabbt och effektivt.

1977 Manning