Hidden Counter
Indonesisk TV är en enda stor röra av allt. Från enormt roliga program till de mest hemskaste filmer. Hela skalan är representerad, förutom sex förstås eftersom Indonesien är världens största muslimska land. Landet har ju 220 miljoner invånare fördelat på drygt 13.000 öar så det är mycket att hålla reda på.
Indosiar sänder varje dag ett program som heter Polisi. Det handlar om den kriminella världen och beskriver polisens arbete och rapporterar rakt upp och ner om allt från narkotika till mord, sedelförfalskare eller stulna bilar.
I denna del av världen är misstänkta inte skyddade med sin integritet mot massmedia. Man skyltar gärna med de eventuella brottslingarna offentligt i tidningar, nyhetssändningar och framför allt i detta TV-program som heter Polisi.
Klockan 11.30 på förmiddagen sänds detta program. En "nyhetsuppläsare" introduserar inslaget och sen sätter reportaget igång med all sin grymhet. Några exempel.
Ett kvinnolik har hittats i en flod och kamerorna följer med och filmar allt. Hur polisen fiskar upp det svullna liket som läggs på en bår och man ser ansiktet på den döde. En polis pekar ut eventuella skottsår eller skador efter knivhugg. Allt detta på flodstranden.
Eller om det varit ett skottdrama. Polisen filmar liken och man ser alla detaljer som ingångshål o.d. i närbild, inte ett försök med att dölja ansiktet på den döde.
Allt detta visas mitt på dagen i TV:n och för oss västerlänningar är det en rejäl otäck historia att titta på. Det mest otäcka är att man inte visar någon hänsyn till den döde eller de anhöriga. Tänk tanken om man satt och såg på TV och man såg sin broder eller syster fiskas upp ur en flod eller ligga döds skjuten på gatan utan att veta något. Det är ju fruktansvärt.
Sen har vi fångarna som med glada tillrop visas upp i rutan, utan rättegång. De visas upp under de första förhören med dem. Polisen menar att de redan är skyldiga och de erkänt eller tagna på bar gärning. Så fort polisen omhändertar en misstänkt så får de fångkläder på sig. Ett par shorts och en skjorta där polisstationens namn är tryckt på baksidan och ett nummer. Fångarna blir sedan ett nummer i den polisiära sfären. All personlighet suddas ut. (precis som i det militära)
Man filmar fångarna som sitter med nerböjda huvuden och med handbojor på sig i vissa fall, beroende på vilket brott de begått. De försöker att dölja sina ansikten för kameran men det är dömt att misslyckas. Ibland lyfter en polis upp ansiktet som en trofe så att man ser det rädda ansiktet i närbild.
Det händer ibland att man tagit ett antal killar som gjort något och alla få stå i bara kalsongerna i detta rampljus. Det är ju oerhört förnedrande att visas sig så inför främmande personer hur skall de då inte känna sig när kamerorna är på! Många av dessa människor är tatuerade och de tillhör troligtvis olika triader, eller gangstergäng. Tatuerade personer är illa sedda i Indonesien för det flesta invånarna tror att de är brottslingar.
Jag är tatuerad men jag tror att mina bekanta redan vet att jag absolut inte tillhör någon "organisation". Hur andra ser på mig vet jag inte men jag har än idag inte mött någon negativ reaktion.
En dag visade Polisi upp en tysk man som anklagades för att ha haft sex med pojkar i sitt hem i Jakarta. Han stelnade till av skräck när han såg kameran och vägrade att gå vidare i korridoren, men polisen tvingade honom. Han gick i handbojor och försökte dölja sitt ansikte men lyckades dåligt med detta.
När man ser sån här skit på TV så är jag arg på mig själv. Varför sitter jag och ser detta? Jag vet inte, jag brukar inte vara en hyena men jag känner ett sånt medlidande när jag ser dessa ansikten som ser så förtvivlade ut. Kanske de är oskyldiga, men för det mesta är de skyldiga till fruktansvärda brott. Ja ja, programmet finns och det är otäckt.
Yogya i mars 1999 Sampai jumpa Lennart Manning
|