Hidden Counter
Jag vill redan från början tala om att företagets policy (Göteborgs Spårvägar) är att inte kalla sina kunder (passagerare) för idioter och/eller därmed närbesläktade uttryck som helt spontant kommer från förarnas läppar. Även om passageraren (kunden) näst intill orsakat en olycka eller liknande, med döda och skadade som följd. Idioten (passageraren/kunden) klagar då hos företaget och får ett hundra-kort och en klapp på axeln och föraren blir inkallad för "en förklaring", men dock utan att få ett hundra-kort.
Nedanstående idiot var verkligen en idiot och historien här nedan är en solskenshistoria trots allt. Det var på den tiden när GS även körde linje 34 och samtidigt som Västtrafik startade sin verksamhet med viseringskontroll på bussar. Plötsligt fick vi förare en helt ny arbetsbörda utan att få någon extra löneförhöjning av detta extra jobb. Folk hade också börjat vänja sig vid nyordningen att stämpla framme hos föraren, till och med vi förare (ni vet, de som inte fick löneförhöjningen p.g.a. det extra arbetet) tyckte att det var bra system och många av oss kollade verkligen att alla stämplade.
En morgon när jag körde linje 34 hände en ganska rolig sak. Rusningen hade startat och det var vackert väder. Solen lyste över GS, passagerare (kunder) och förare. Den lyste även genom de färggranna trädkronorna där löven rasslade i den svaga brisen. Röda och gula löv där solstrålarna lekte och skapade ett naturens eget lilla disco så här på morgonkvisten. Jag hade startat från Östra Sjukhuset och kommit upp till Trätorget. Redan nu var bussen ganska full med folk och sist på hållplatsen kom en lång och smal kvinna springande. Hon hade en lång brun överrock med ett skärp hårt dragen om midjan. På huvudet hade hon knutit en sjal eller huckle runt ansiktet. Som också var långt och smalt.
Utan att besvära mig med en blick, trots att jag väntade in henne, gick hon rakt bak i bussen utan att stämpla. Hmmm, jag tog innerhögtalaren och ropade tillbaka kvinna med en uppmaning att stämpla sitt kort. Inget gensvar. Återigen tog jag innerhögtalaren och med en lite skarpare förmaning ropade jag åter igen upp kvinnan. Kom ihåg att detta var alldeles i början av viseringsperioden och vi förare var fulla av energi av att klara detta åt GS och Västtrafik, kanske vi kunde lite senare få löneförhöjning.
Kvinnan kom från bakre delen av bussen med raska steg mot mig och de andra passagerarna (kunderna) steg åt sidan för att lämna plats åt denna framryckande furie. När hon kom fram så sa jag att:
"Du måste stämpla eller betala för att åka med"
Hon tittade på mig med oklara ögon, jag såg att den spetsiga näsan pekade anklagande på mig och den snörpta munnen öppnade sig:
"Jag är en idiot och skall till Lillhagen för det dagliga lallandet" sa hon med en ovanligt skarpladdad röst och fortsatte:…"och jag behöver inte betala." Helt plötsligt gillade jag henne och undrade i samma stund om jag också borde åka med till Lillhagen och svarade helt spontant:
"Vi är alla idioter, du har bara haft oturen att få ditt bekräftat!" Hon tittade till men snörpte på munnen igen och gick bakåt i bussen. Det var naturligtvis ingen ide att fortsätta denna verbala diskussion så jag lossade på handbromsen och for sakta iväg. Solen lyste fortfarande genom lövverket på träden och det var ovanligt vackert och jag njöt av naturens scenerier.
Plötsligt såg jag att idioten.. öh, jag menar kvinnan, kom farande fram genom bussen och återigen fick passagerarna gå åt sidan för denna framfarande tanks. Hon kom fram till mig och hade nu ett helt nytt ansiktsuttryck. Den snörpta munnen hade nu förändrats till ett smalt leende och ögonen glittrade och hon sa med hög röst:
"Det där var jävligt bra sagt. HA HA HA" Hon slängde fram en tjugo-lapp och la på myntbordet och eftersom biljetten på den tiden kostade 14:- så började jag att ge tillbaka.
"Nej för helvete," skrek hon med en munter röst "ta hela skiten för det var jävligt roligt sagt" skrattade hon. "Det skall jag tala om för döskallen på Lillhagen." Skrattande gick hon bakåt i bussen igen och jag såg att en del passagerare log där de satt och såg stint ut genom rutan. Kanske såg de också att solen lekte med de färggranna löven och kanske fick de också en bra dag. Så som jag fick.
Jag såg henne aldrig igen, tyvärr. Nu skall GS snart börja köra 34:an igen, kanske jag ser henne igen. Hon skall trots allt ha 6:- tillbaka.
1977 Manning
Sampai jumpa Lennart Manning
|