Hidden Counter
Ibland svär jag ve och förbannelser över becak-förarna, för dem existerar inga trafikregler. Kanske inte för den övriga trafiken heller, om jag skall vara ärlig. De är alltid i vägen när jag kommer på min motorcykel. Och de är många. Många samhällen på Java har becak och egentligen är det ett suveränt transportmedel om man skall en kortare sträcka.
En becak är en cykeltaxi, c:et uttalas som "tj" i tjära. Den sista bokstaven, k:et, faller bort och då blir det fonetiskt: "bätja" Man sitter två personer på det galonförsedda sätet och ibland ser man en hel familj tränga sig upp på becak`n. Tjockare västerlänningar åker bara en och en för de tycker synd om föraren som skall trampa iväg alla dessa kilon. Det trehjuliga fordonet trampas på av becak-föraren som sitter bakom och som har den egenheten att ha starka ben och ett välsmort munläder. Det gäller ju att ragga kunder. När solen lyser fäller föraren upp silhuetten och om det skulle regna så sätter han för en genomskinlig plast. Effektivt och bra. Sidorna på becaken är målade i glada färger med i regel naturmotiv.
När man väl sitter i en becak så är det ett fantastiskt transportmedel. Lugnt och stilla flyter man fram i trafiken och gud nåde dem som ens tänker sig tanken att krocka med en becak. Han har företräde i allt (tror han) och tar sig fram genom stadens gator till adressen med ett stoiskt lugn. Därför är övrig trafik synnerligen irriterad på becak-förarna. Som passagerare sväljer man både en och två gånger när galna motorcyklister kommer farande rakt mot en och viker undan i sista minuten. Det indonesiska samhället är idag också stressad och det märks i trafiken. Där är det egna egot som styr, liksom hos oss här i Sverige.
När jag går på en gata ropar garanterat becak-förarna på mig eller plingar med sina klockor.
"Hallå, mas, vill du inte åka med. Vart skall du, mas?"
"Jag skall bara till marknaden där borta" svarar jag lite irriterat, för det är ett antal innan som frågat samma sak.
"Det är ovanligt hett ute, mas, det är bättre att åka med mig" fortsätter han envist.
"Jag har ben att gå med, det duger alldeles utmärkt för mig" svarar jag slugt och hoppas att han skall cykla vidare. Men nej.
"Det är bättre att spara på benen, mas, och låt mig använda mina egna ben. Det blir ju bekvämt för dig, mas", sa han med sitt breda leende. Jag kunde inte låta bli att skratta.
"Då tycker jag att du, mas, fortsätter gatan ner. För nu har jag snart kommit fram till marknaden." Han grinade glatt och sa: "Meri, mas, nästa gång kanske!"
"Det skall jag tänka på. Meri, mas."
Dagen efter så åkte jag med honom till posten så han fick sin körning till slut.
Det är ganska billigt att ta en becak. För en turist kostar det c:a 2.000 - 5.000 rupiah beroende på hur långt man skall. För en indones är priset bara c:a 1.000 rupiah. (1.000 = 1 sv. krona) Jag ger mig tusan på att tanterna på marknaden bara betalar 500 rupiah. Glöm inte att bestämma priset innan färden skall börja. Då är priset klart och man kan ha en angenäm pratstund istället. Vissa becak-förare berättar gärna om stadens historia eller något annat intressant under färden. Då är det kanske inte så dumt att ge lite dricks. Vissa turister har sin "egen" becak under tiden som de är i staden och känner sig väldigt trygga med det, och det kan dessutom också skapa ett livslångt vänskapsförhållande.
En becak-förare hyr sin becak och måste betala ett fast pris per dag. Då gäller det att få ihop sin summa. Jag är inte säker men jag tror att de måste betala hyra med 4.000 rupiah per dag. Det är inte så ofta de har körningar eftersom det finns många becak. Pruta gärna på priset när du skall åka, men pruta inte för mycket. Ett par kronor för två i en behaglig färd kan vi kosta på oss. Även om hjärtat sitter i halsgropen ibland.
Yogya i april 1999 Sampai jumpa Lennart Manning
|