Hidden Counter
Vi tillhör nog tvärtom-folket för när vanliga människor åker till jobbet in till Yogyakarta så åker vi ut från staden. Ut till landet och till vår lilla stuga som är under reparation och ombyggnad. Den tidiga solen silar genom palmlunderna som i regel omger de små byarna. Solstrålarna studsar vidare ner till risfälten och träffar vattenytan och reflekterar tillbaka genom vindrutan på vår bil. Solen är så här tidigt på morgonen fortfarande lite mörkare gul och röken från de små eldarna längs vägkanten lägger ut lite tjusiga dimridåer på vägbanan. Små hus och affärer rusar förbi vindrutan och skuggorna från dessa hus och växtligheten passerar snabbt.
Ur rökridåerna möter vi den stora massan av folk som är på väg med sina cyklar eller motorcyklar. Det är ett hav av människor som varje morgon, sex dar i veckan, transporterar sig genom detta vackra landskap. Undrar om de tänker på hur fint det är? Ibland möter vi en fullastad buss i glada färger som åker sick-sack mellan människorna i denna slingrande orm. Gör sina vansinnig-omkörningar, så mötande trafik får vika undan. Men de flesta är vana vid denna rusningstrafik och alla tar den hänsyn som behövs, men inte mer än så.
Wayang kör och han får hela tiden bromsa ner på grund av den mötande trafiken som brer ut sig även i den motsatta delen av vägen. En del motorcyklister verkar vara försenade och kör väldigt fort och tar också onödiga risker. Man ser aldrig de hjälmförsedda ansikterna för de har också en "snus"-näsduk bunden över munnen och näsan. De blir plötsligt anonyma och risken för att bli igenkänd är liten. En del ekipage har hela familjen med sig, pappan brukar köra med ett av barnet stående framför sig och hållande sig i styret. Längst bak sitter mamman och mellan dem det yngsta barnet. I regel använder inga barn hjälmar, det är bara föräldrarna som gör detta.
Vi svänger av den större vägen och fortsätter ett par kilometer vidare och den nya vägen är betydligt lugnare. En man sitter på huk framför sitt hus som är byggt i bambu. Han har endast en sarong virad runt midjan och verkar vara nyvaken. Hans sträckta armar vilar mot knäna med handflatorna uppåt, precis som om han väntade på att en tallrik med ris skulle sättas i händerna på honom. I mungipan hänger en halvrökt cigarett av märket Gudang Garam som de flesta indoneser röker. Kretek heter denna typ av cigg och tobaken har en blandning av nejlikor som ger en underlig smak och lukt. Har själv provat.
Mannen försvann snabbt och jag undrar om han ens märkte att vi åkte förbi. Närmade oss samhället Pleret och vi tog av till höger. Samhällets marknad var placerad så att den täckte allt område runt korsningen vilket naturligtvis orsakade ett visst trafikkaos. En polis var placerad mitt i detta myller av handlande fruar och all den trafik runt om. Hans armar hängde resignerat ner längs sidorna på den mörkbruna uniformen. Skjortan är en blandning av grått och brunt. Han såg på mig och sken upp med ett leende. "Selamat pagi, pak" sa jag artigt och han lyfte sin hand till en hälsning. Godmorgon betyder det. I vanliga fall är tillägget mas, men en myndighetsperson eller äldre man tilltalas ofta med tillägget pak.
Wayang körde vidare ett par kilometrar och innan vi svängde upp till vår by så stannade vi till hos mina "girlfriends" som Wayang alltid säger. Damerna i denna butik som säljer allt, mest bröd och kakor lyste upp och började tjattra på javanesiska och jag svarade på svenska och vi skrattar alltid åt detta. Det går knappt att beskriva denna affär. Närmsta likhet kan bli en lanthandel men med massor av diskar runt om, fullastade med kakor och snacks i alla möjliga kombinationer. Affären finns i ett bambuhus och inne i lokalen är belysningen enbart av ganska så svaga glödlampor, vilket ger ett trollskt intryck. Alla vill säga något och varje gång jag går ut ur affären har jag lärt mig några nya javanesiska ord. Det har gett sig sjutton på att lära mig detta språk. Under tiden så går det bra att handla på indonesiska också. Men de retar mig om jag glömt gårdagens ord. Kunderna är med på notorna och tjattrar med förstås. Kanske ett trevligt avbrott även för dem.
Det är billigt här, för en svensk tia får du 3 sorters kakor eller bullar, 5 av varje plus en Marlboro. Detta "kaffebröd" har vi till gubbarna som murar upp väggen på bakgården. Vi kör över bron där flodens mörbruna vatten bara strilar fram i den svåra torka som just nu råder här. Sen upp på en smal väg i en kilometer. Sockerören skördas och massor av människor som gör detta svettiga arbete. Sen in på området och den sista branta backen upp till huset. Bambuskogen runt om vajar och de mörkgröna stjälkarna blir upp till 20 meter. Motorn stängs av och vi möts av tystnad, mmm.
Bantul i mars 2004 Sampai jumpa Lennart Manning
|