Hidden Counter
Klockan var 10 på kvällen och vi satte oss ner på en tidning på trappan till den stängda affären. Gallret till densamma blev vårt ryggstöd i väntan på att Ibu Joja skulle göra färdig vår mat. Ibu Joja har sin lilla servering på trottoaren vid den starkt trafikerade gatan Jl. Brigjend. Katanso, som senare övergår till gatan som leder ut till Parangtritis och havet.
2 personer till väntar på att Ibu Joja skall laga sin mat. Hon är c:a 70 år och är klädd i sedvanlig traditionell batik-sarong och blus. De bruna och mörkt beiga färgerna matchar varandra. Hennes kritvita hår blänker i fotogenlampans sken och hennes rynkiga ansikte är fullt koncentrerat på att göra iordning de tre krukorna, anglo, där hon har glödande kol som eldstad. Hon sitter själv på en liten bastmatta med utsträckta ben under det lilla bordet som kanske är 60 x 80 cm. Ovanpå en täckt hylla med en glasskiva där framme och det hela ser ut som en minidisk i en affär. De tre eldningskrukorna står brevid henne på trottoaren. Den totala ytan som hon använder sig av är kanske 2 m2 och hon får plats med några grytor, några djupa tallrikar, en liten diskbalja och annan diverse utrustning som behövs.
I 17 år har hon suttit här på kvällarna, 6 kvällar i veckan, och lagat sin traditionella maträtt Srabi Kocor. Billigare kan man nog inte äta i Yogya. För en portion kostar endast 600 Rupiah och de blir 60 öre i svenska pengar. Så Wayang och jag äter för 1,20 till-sammans. Det är visserligen inga stora portioner, men ändå. Vad är då detta?
Srabi Kocor påminner om våra plättar och till detta serveras en söt sås, gjord på kokonötsvatten, brunt socker, rismjöl och lite salt. Allt detta tillagas traditionellt på de tre eldningskrukorna. I en liten keramikskål som hettas upp på anglon, häller hon i smeten direkt, utan att använda någon olja eller margarin. Hon lägger på ett litet lock ovanpå och väntar tills det är färdigt, och ”steker” bara på en sida. Detta tar lite tid och det är bara att sitta ner och vänta. Någon tittar hela tiden på klockan och har kommit in i det västerländska stressandet. Jag för min del tittar helt fasionerande på hur Ibu Jojo med enkla medel tillverkar sin Srabi Kocor. Personerna före oss tar med sig maten hem i plastpåsar som hon trollar fram ur en gömma.
Wayang och jag beslutar att äta på platsen och från ingenstans tar hon fram två djupa tallrikar och serverar oss den traditionella rätten. När Wayang säger något på javanesiska så skrattar hon med sin tandlösa mun och rynkorna i hennes spefulla ansikte fördjupas i skenet av fotogenlampan. Det smakar gudomligt gott och ”plättarna” simmar i den söta såsen. Jag slevar i mig allt det goda och Ibu Joja sneglar nyfiket på mig för stt kanske utläsa reaktionen. Hon ler när hon ser mitt nöjda ansikte och skrockar belåtet något åt Wayang. Han skrattar till men jag låter dem behålla sina kommentarer för sig själva.
Det roliga med Ibu Joja och hennes lilla affärsverksamhet är att hennes största kundkrets är yngre personer som verkligen uppskattar hennes mat och förhoppningsvis så förs traditionen vidare till efterkommande led. Jag pratar med en ung tjej och hon har just lärt sig denna rätt och när hon får barm så skall hon lära dem också. Även om det bara blir pojkar, poängterade hon. Det är många studenter som äter här för det är ju billigt och många menar att det är godare än att köpa godis. Det är faktiskt så att de flesta unga indoneser inte äter så mycket godis. De äter mycket frukt och man ser resultatet på deras friska vita tänder. Att en del är tjocka beror mest på den feta västerländska maten som typ McDonalds, KFC osv. (vilket jag gillar skarpt, får jag erkänna!!)
Nåväl vi lyfter våra ändalyktor från tidningspappret och säger adjö till Ibu Joja. Billigare än så här har jag nog inte ätit någonstans i vår värld. Fast jag kommer inte ihåg alla ställen jag varit på. När vi åker hem i natten på vår motorcykel känner jag mig belåten och de första regndropparna ändrar inte min känsla. Fryser till lite grann, kanske temperaturen gått ner till 25-26 grader. Dingin sekali, vilket betyder: hu så kallt.
Yogya i dec 1999 Sampai jumpa Lennart Manning
|