Hidden Counter
Jag sitter bakom Wayang när vi far iväg på vår motorcykel genom Yogyakartas tätt trafikerade gator. Gatorna i centrala staden är i regel enkelriktade vilket ännu inte alla har fattat. De berömda becak-förarna bryr sig inte, och polisen bryr sig inte om becak-förarna. Det är tydligt att en tyst överenskommelse finns mellan de båda. Det går oftast fort och lätt med en motorcykel, det är bara det att det finns ytterligare en miljon andra motorcyklar i staden så visst kan det bli trångt ibland.
Trafiksignalerna i en korsning har sin egna historia. Om det är tre stolpar så är det garanterat bara en som fungerar så man måste "leta upp" rätt stolpe. Det är också vänstertrafik i landet, officiellt alltså. Jag är alltid förundrad över en korsning där det för jämnan lyser rött, men alla kör ändå. Efter ett bra tag förstod jag innebörden av detta. Skall man svänga höger så är det rött. Men det röda skenet gäller inte för de som skall rakt fram och stolpen som visar rött står på vänstra trottoarkanten! Det går bra att svänga åt vänster vid rött sken (samma princip som i andra länder) men för det mesta går det bra att över huvud taget köra mot rött om man känner för detta. OM det inte står en polis i korsningen alltså.
Wayang och jag far alltså iväg med motorcykeln och på denna speciella dag skall vi till Malioboro Street som är huvudgatan i Yogya. Vi bor vid Jl. Parangtritis som ligger en liten bit bort från själva city. Jl betyder Jalan som betyder gata (eller att gå) Det värsta som kan hända är att hamna bakom en stadsbuss. Det bolmar kolsvart rök ur dem och de förorenar fruktansvärt inne i städerna. Alla bakom håller för näsan och nu för tiden så är det många som använder munskydd i trafiken. Trafiken är tät och det är kapplöpning för att hinna fram först till ett trafikljus, för att sedan starta först igen. Wayang är speciallist på att hinna fram först. Som busschaufför i Göteborg med vana av tät trafik, får jag i Yogya, ofta svälja ner hjärtat till sin ordinarie plats igen efter hiskliga åkturer mellan trafikljusen.
En sak är bra i Yogyakarta och Indonesien. Det är hjälmtvång för motorcyklister. Sen hur hjälmen ser ut, spelar ingen roll. Bara det sitter nått på huvudet som ser ut som hjälm. Men principen är i alla fall god. Ofta ser man hjälmar som ramlar av när farten blir lite för hög. Det har även hänt mig, i undantagsfall
tar man gummibandet runt hakan. Ser polisen dig utan hjälm blir det 25.000 rupiah i böter. (c:a 25:- i SEK)
Att lämna gående företräde är omöjligt. Som gående har du inte en chans. Med livet som insats korsar du gatan. Finns det övergångsställe så använd dem. Men inte ens då är det säkert att du kommer över. Du måste vara aktiv, sätt upp en hand mot trafiken och börja gå. Endast då stannar trafiken upp, eller skall stanna upp, inget är säkert. Wayang skulle aldrig i sin vildaste fantasi tänka sig att sakta ner eller stanna. Hellre dör han. Vi har haft vilda diskussioner om detta. "Ja, ja" säger han bara vilket retar gallfebern på mig.
Det finns bilar, bussar, motorcyklister, becak och hästdragna fordon. Jodå, en och annan cyklist också. Men motor- cyklisterna är värst. De skall bara fram till varje pris. Är det tät trafik på gatorna så kör de på trottoaren. Allt för att komma fram. Så behövs det inget körkort för dem heller. Men att köra bil, då behövs det körkort. En av mina kompisar skulle ta ett körkort och fick 60 frågor att besvara. Han svarade på 3 (tre) men tröttnade vilket betydde att han gav personen som utfärdar körkort en extra dusör och fick sitt körkort godkänt!!! Polisen gör sina raider ibland för att kolla intyget för motorcykeln så att det stämmer med namnet. Ibland behöver de pengar och gör sina kontroller. Det drabbar både bilar och bussar också för det finns ALLTID något som är fel och man får betala.
Wayang och jag kommer till Malioboro för vi skall till Mall eller det stora Mata Hari-varuhuset. Där bak på motorcykeln hinner man alltid att studera husen, människorna och andra trafikanter. Det är roligt att se när hela familjer sitter på en motorcykel. Pappan kör (alltid) med ett eller två större barn framför sig. Mamman sitter längst bak med den minste mellan sig och pappan. Det är bara pappan och mamman som använder hjälm. Inte barnen. Ofta ser man nyblivna föräldrar där de små bebisarna sitter i famnen på mamman. Full fart på motorcykeln.
Vi parkerar vår bike utanför varuhuset och går in. Parkeringsvakten tar hand om motorcykeln och lägger en kartongbit över sätet för skydd mot solen. Vi går in och gör våra ärenden samt dricker kaffe på Excelsio Cafè. Vi känner grabben som tar hand om motorcykeln och han får 500 rupiah (50öre). I vanliga fall kostar det 300 rupiah men vår grabb tar speciellt hand om cykeln och utan kvitto. Så han får dem vid sidan om så att säga. Det här är Indonesien.
Yogya i maj 2002 Sampai jumpa Lennart Manning
|