Hjäääälp. Detta rop skallar inom min skalle (med eko-effekt) när jag tänker på att jag har varit anställd på åkeriet i nästan !! 25 år. En sak är definitivt klart. Jag TRIVS. Fortfarande är det jätteroligt att köra och framför allt att träffa mina arbetskompisar.

När jag rationaliserade bort mig själv från ett byggnadskontor, tog jag ett kliv in till ett nytt liv när jag blev antagen för bussutbildning 1980. Mina vilda planer på den tiden var att starta ett bussbolag och att det skulle bli bra med en förarutbildningen på Spårvägen, i ett år. HAAAA, säger jag bara.

Alla oss som varit med i många år har ju naturligtvis många minnen, både glada och sorgliga. Små vardagliga händelser som etsar sig fast liksom en fladdermus som hänger sig kramaktigt i ett tak inne i en för övrigt tom grotta. Tänk när vi körde 40:an och vi hade avlösningarna på Brunnsbo. Jag satt en eftermiddag på just denna linje, en sommardag då en familj steg på vid Lilla Bommen och skulle hem efter ett Lisebergsbesök. Mina ögon fästes på den lilla söta dottern i familjen som var klädd i en alldeles otroligt söt sommarklänning. Den var blommig och hon hade vita sockor med svarta lackskor. Det blonda håret var krulligt och hon bar på en docka.

Som vanligt glappar käften på mig och jag driftade mig till att kommentera dockan ungjä…ööh flickan hade.
”Det var en fin liten docka du har, vad heter hon?” frågade jag med min mest sirapssöta röst jag kunde få fram. Hennes stora blå ögon tittade verkligen uppskattande på mig och hon sa:
”Hon heter Anna och henne har jag vunnit på Liseberg! Och vet du vad…” fortsatte hon i samma andetag. Munnen gick i ett och hon slutade inte att prata. Jag sneglade på klockan och ville köra iväg, så jag var tvungen att avbryta henne med:
”Ja lilla vän, nu måste du sätta dig för jag skall köra iväg nu”
”Ohh” sa hon, ”ja, jag måste sätta mig för mamma säger alltid att ni kör som änna jävlar!!!!!”
Min docksöta lilla ängel hade helt plötsligt förvandlat sig till ett litet monster och jag skrattade gott åt detta lång tid framöver. Mest ler jag åt moder som med högröd ansikte drog med sig dottern bakåt i bussen.

Tänk så många gånger vi fått nya bussar och vi beundrat dem och tyckt att det varit roligt att köra nytt. Bara för att ett par år senare spy galla över den dåliga bussparken. Nu har ju alla bussar automatik i skyltsystemen. Det var (väl) inte så länge sen vi bar med oss ett antal skyltar på morgonen när vi skulle hämta ut våra bussar. Via OBS, Via Tagenevägen, TA-Porten, TLA ….ja en massa.

När jag var nyanställd ryste jag lite när mina äldre kollegor sa att de varit här i över 20 år. Nu är jag i samma situation som dem. OCH jag begriper inte vart alla dessa år har tagit vägen!!!! OCH jag inser att man håller på att åldras när man hela tiden tänker tillbaka och inte framåt. Men ålderdomen är inte så illa om man tänker på alternativet. Det sista sa Maurice Chevalier, egenhändigt snott från den förträffliga medlemskalendern från kommunal.

Nä, nu skall jag spotta i näven och snart åka ut på 16 igen. Ha det!
1977 Manning