Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
EXCELSO CAFE
Hidden Counter

I Yogyakarta finns det mycket att göra. Stan är ju Indonesiens kulturella huvudstad och kulturen står som spön i backen. Batik och Wayang Kulit framlänges och baklänges. Det är ju klart att det är intressant och synnerligen upplyftande. Men Yogya är också en enorm marknad där allt går att köpa, helst då i de stora bazarerna men också ute bland stånden på Malioboro Street. Denna långa gata som är belägen mitt inne i stan och som börjar nere vid järnvägsstationen och går ända upp till Sultanpalatset.

Här finns också Malioboro Mall. Ett fyra vånings varuhus, där bl.a. MataHari finns, liksom HERO, den stora och dyra mataffären i bottenvåningen. När man kommer in genom den stora entren och tar rulltrappan upp, så kommer man till Excelso Cafe. Denna mötesplats för allsköns människor som vill synas i denna stad. Vid sidan om Excelso finns ett annat cafe som heter Ciao.

Excelso Cafe är svindyrt enligt indonesiskt sätt att se. Därför är det viktigt att sitta här. Lägger man dessutom mobilen på bordet så är lyckan fullkomlig. En kopp kaffe kostar oerhörda 9:- och ett glas orange juice kostar 8:-. Men priserna kan vara förståligt för folk sitter i timmar utan att beställa nytt. Vännerna kommer och går och skvallret likaså. Folk här i Yogya är lika falska som hemma hos oss i Sverige. Vi kan sitta ett gäng och garva åt allt och alla. Så går två stycken och omedelbart efter börja man prata skit om dem. Tänk vad världen är liten.

På Excelso spanar man. Alla som kommer upp för rulltrappan genomgår granskningen, och kommenteras. En västerlänning synas extra mycket. Kan hon/han vara ett kap?... ett försök till ny kontakt och kanske ett förhållande som kanske ger en möjlighet att komma från Yogya och Indonesien. Syniskt? Nej, men ganska så realistiskt. Det är ont om arbete i Indonesien och skulle man ha ett arbete så är det minst sagt uruselt betalt. En ordinarie arbetarlön ligger idag på c:a Rp.200.000/mån, det blir i svenska pengar ungefär 200:-/mån. Arbetar man som servitör på Excelso är lönen 150:-/mån.

Fjollorna är värst, dessa kedjerökande yngre herrar som spanar in nått "offer" med en Marlboro i handen. Det skall ju vara så dyrt som möjligt, de indonesiska cigaretterna är bara hälften så dyra. Passerar det en ensam västerlänning så kommenteras det alltid högt och fåntrattarna tror att de är lustiga. De tror på fullt allvar att "den utvalda" tycker det är roligt och skall sitta ner hos dem. Suck.

Det bästa med Excelso är Jakarta Post, den engelsk-språkiga tidningen där man läser om världens händelser. Och också det goda kaffet med en club sandwisch. Mums. Det strategiska läget med utsikt över allt som rör sig inne i gallerian har också sin fördel. Nere på golvet pågår alltid någon form av utställning ā la Dagens Hushåll. Musiken står på högsta volym som sprider sig uppför våningarna.

Två personer lämnar cafčet för ett tag, troligtvis för att tala i "enrum" så att säga. Den halvtomma kaffekoppen eller iskaffet står och väntar tills de kommer tillbaka. Jag brukar göra några uppbrott och kila iväg för en stund. Brukar titta in på MatiHari och kolla in kläder o.d. Skulle jag ha köpt något så skall alla genast dyka ner i kassen och se vad jag köpt. Bara för att jävlas så köper jag något enkelt till extra-pris och då brukar det bli lite tystare. Folket känner mig nu så det undrar alltid vad den där tokige svensken har hittat på denna gång.

Jag tröttnar ganska snart på att sitta där i rökdimman och säger hej till alla. När jag går iväg undrar jag vad de skall snacka om mig denna gången. Men det kanske är bäst att inget veta.

Yogya i aug 1999
Sampai jumpa
Lennart Manning