Vad tänker ni på när ni hör rubricerande ord? Eran respektives mamma med den giftiga gadden som kritiskt granskar allt när damen ifråga träder in i ert liv. Ja det är inte för inte denna växt har fått sit namn. På indonesiska heter växten sansivera och ingår i den grupp medicinalväxter som fortfarande i västvärlden är dåligt utnyttjade. En annan mer välkänd ”vera” är ju alovera, växten med den undergörande salvan. Man kan faktiskt klämma ut den genomskinliga gelen direkt ut ur bladet. Inga tillsatser här inte.

Ett bolag här i Yogyakarta odlar och exporterar sansivera till Korea och Japan och ibland söker de efter folk som kan hjälpa till med dessa odlingar, genom att odla själv. Ett slags koopertaiv. Man köper in unga plantor och odlar dem där man har plats och beroende jordmånen så tar det mella 2 – 6 månader innan bladen kan skördas. Då måste de ha en minimilängd av 55 cm. Under tiden så bildas nya skott på plantan och det är ju dessa som blir vinsten så att säga. De nya skotten planteras om och skjuter i höjden som i sin tur bildar nya skott.

Detta är Wayangs nya projekt, ett tillskott till våran kassa. Man köper in ett antal sansivera och far iväg till odlingsstället som i vårt fall har blivit kafèet som numera är nerlagt. Jordmånen uppe i bergen är inte så bra men med lite get-skit så skall det nog ordna sig, tyckte Wayang. Jag var från början inte så gete-intresserad men som vanligt faller jag till föga för denna påhittlige man. Det var ju inga stora investeringar, så varför inte göra ett försök.

Utrustade med diverse attrialjer såsom spadar och...ja, vad det nu heter, började vi gräva upp jorden i det indonesiska bergsmassivet, vår kulle alltså. Bara efter 10 minuter hade entuiasmen lagt sig och jag började snegla åt en äldre man som hackade nedanför oss.
”Tror du inte att mannen därnera kan hjälpa oss?” frågade jag så där lite i förbifarten. Jag visste att svaret skulle dröja lite men det kom snart och var väldigt tydligt.
”hmm”
Sen dröjde det ungeför 3 minuter till, för jag såg tre svettdroppar i Wayangs ansikte, när han plötsligt slängde iväg spaden och gick ner till mannen. De båda kom tillbaka och den gamle mannen hugg i för kung och fosterland och inom en timme hade allt land grävts upp i de fåror som erfordra för att dessa förbannade växter skall behaga växa. När mannen kom upp kunde jag urskilja i hans ansikte om att stadsbor skall vara i städerna. Vilket jag gladligen kan hålla med om.

Han såg plantorna och blev intresserad av hur vi skulle få ner dem i jorden. Vi hade varsin urgröpnings-manick och gjorde ett 10 cm djupt hål med 20 cm mellanrum. Efter två hål gav jag upp. Där vi stod nerböjda lyfter vi samtidigt på våra huvuden och tittade på varandra och i ett tyst samtycke gick vi därifrån.

Den gamle mannen var kvar, för i sin vishet insåg han att han kunde tjäna ytterligare en hacka på dessa utomordentligt konstiga människor som inte kunde det mest elementära, nämligen att hacka upp lite jord. Gud sig förbarmad, tänkte han säkert, fast på indonesiska förstås.

Han var redan på väg när vi gick upp och utan ett ord satte han ner dessa medicinalväxter med den vana och säkerthet som endast visa män, brunbrända av den tropiska solen, innehar. Med fast hand åkte den ena plantan ner efter den andra med en otrolig hastighet och när han var färdig så hade han tjänat ytterligare en hacka. För han fick min hacka och urgröpnings-mojäng. Mitt beslut stod fast och det var enkelt att ta. Jag kommer aldrig mer i den korta framtid jag har kvar, att någonsin ens ta i en hacka eller nått annat som liknar ett verktyg. Förutom verktygen fick den gamle också betalt i reda pengar förstås. Han var ivrig att tala om att han stod till förfogande om vi kom på några nya idèer för han insåg att här kunde han tjäna stålar. Med all rätt.

När det är dags att skörda så kommer det en lastbil som hämtar upp bladen och vi kommer att få ett garanterad pris på 650 rupiah för varje blad, c:a 52 öre. Varje planta har 4-6 blad och vi har köpt in 500 plantor. Låg inkomst i början alltså men med alla mya skott osv osv + ytterligare inköp av plantor så kan det i längden bli en bra inkomst. Den gamle mannen gnuggar i lönndom sina händer och kanske tycker ibland att stadsbor kan beöka landsbygden lite oftare.


Bantul i december 2006
Sampai jumpa
Lennart Manning