Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
GULDKANTAD TILLVARO ?
Hidden Counter

Ibland händer det saker som man inte kan förutse och hela tillvaron kan ställas på sin spets. Vad gör man då när man är långt borta från tryggheten i Sverige? Jag kan förklara med nedanstående exempel.

Datatekniken har kommit för att stanna och vi förlitar oss på den alltmer för den blir en del av vardagen och den finns där lika säkert som vattnet kommer ur våra kranar. I Yogya, där Wayang och jag bor, finns en massa internet-kafèer och där kan man sitta och surfa på nätet för endast 3:50 per timme. Men även hemma hos oss har vi internet och det gör ju att man kan utnyttja tjänsterna på banken från Indonesien.

Nu är det september 2003 och vi håller på att bygga om vårt hus ute på landet. Vi har fått tag på minst sagt 3 skickliga byggnadsarbetare och de bygger vårt nya kök och uteplats på bakgården i detta hus. Mer pengar behövs och jag kopplar upp mig på bank internet i Sverige, men… dosan fungerar inte. Säkerhetsdosan som skall föra in mig i bankens system. Den är helt död trots att jag helt nyligen bytt batteri. Jisses, jag kan inte föra över pengar från Sverige och jag har inte med mig pin-koden till telefonbanken heller. Jag som inte ens har tänkt tanken att dosan bara kunde sluta fungera, den som alltid har fungerat hela tiden. Det blev att leva på de pengar som jag hade kvar på VISA-kortet för resten av tiden.

Nu gäller det att verkligen snåla med de "tillgångar" som vi hade. Naturligtvis räckte det inte långt, bygget krävde sin tribut av att köpa cement, sand, kalk etc etc. Pengarna tog slut oroväckande fort trots det extra tillskott från min kära syster som var bussig nog att sätta in ett par tusenlappar på mitt VISA konto. På mitt bankkonto i Sverige satt mina pengar ouppnårliga och utgifterna sköt i höjden i takt med att muren och köket tog form. Vi satte oss på "svält"gräns och åt på billiga ställen eller lagade maten själva hemma. Inga mer öl på Mades eller Bingo Cafè. Guldkantad tillvaro!!??

"Vi pantsätter våra halsband och ringar", sa Wayang helt plötsligt och med fullt allvar.
"Du är inte klok" svarade jag helt kort och ointresserat. Efter en minut (den tid det tog för mig att tänka till) tillade jag: "Hur mycket kan det bli?" Wayang hade redan förstås väntat ut mitt tillägg och sa att den kunde bli c:a 1,5 milj rupiah eller 1.500:-SEK. Hmm. Det skulle räcka tills jag kommer hem, dessutom får vi intäkter från motorcyklarna som vi hyr ut.

Vi for ner till pantbanken och Wayang gick in ensam och kom ut efter 10 minuter med 1,7 milj. Våra ringar och halsband bekostade från nu det fortsatta bygget och jag kände mig väldigt naken utan dessa "symboler" som sammansvetsade oss. På kvällen när vi alltid tog vår kvälls- eller nattur blev det till att beskåda nöjeslivet från gatan och det var ju också intressant. Det blev en kort tur och vi for hem ganska omgående och packade ner våra grejer till landet, för vi ville övernatta i huset istället.



Några av grannarna kom till vårt hus och undrade varför vi kom så sent och Wayang satte på kaffet och vi slog oss ner på den Balinesiska paviljongen och pratade. Kortleken kom fram och vi spelade 100 rupiah-poker där vi kom överens om att högsta insatsen skulle vara 500 rupiah. (50 öre) I det långa loppet vann jag 2.500Rp och pengarna lades i vår vinstlåda som vi skulle ha till inflyttningsskivan senare. Cikardorna spelade på högsta volym och fladdermössen strök ganska nära oss. Månen och alla stjärnorna lyste med sin kraft och vi kunde se planeten Mars som just nu stod så nära Jorden.

Jag kunde inte somna utan passade på att måla på fönster och dörrar. Wayang låg på sin madrass och snusade och radion var fortfarande påslagen där den låg under hans huvudkudde och spelade dangdut. Musiken som liknar den arabiska/turkiska stilen. Han vaknade till och tittade på mig och jag gjorde iordning ett glas sött varm mjölk åt honom. Där satt vi och fnittrade över vår belägenhet. Fingrar och handleder vara tomma på de smycken som en gång hade suttit där. Hela historien svetsade oss samman ännu mer. Vi led tillsammans och kunde inget annat göra.

Yogya I juni 2003
Sampai jumpa
Lennart Manning