Hidden Counter
För de flesta indoneser är det en fasa att bli sjuk och då framför allt att bli så sjuk att man måste in på sjukhus. Det finns inga sociala försäkringar alls i landet och varje individ måste själv betala alla kostnader. Det finns statliga sjukhus men vården där är att bektrakta som näst intill ingenting. Många dödsfall beror helt enkelt på att personen inte har råd att betala en operation eller liknande och då ligger man illa till. Många dödsfall sker genom att man helt enkelt inte kan vistas på sjukhus utan att betala för sig.
Bethesda Hospital är ett stort sjukhus här i Yogyakarta och tillhör ett av de bättre. Alla aktegorier av människor får vård här, mot betalning förstås. Sjukhuset har flera klasser på sina rum, precis som på ett fartyg eller liknande. Högsta klassen är förstås enkelrum med AC, TV, egen toalett och egen sköterska. De bästa läkarna finns förstås här och den bästa medicinska vården.
Jag åkte in med en svensk turist som var med på min resa till Sulawesi, Bali och Java och hon blev väldigt sjuk mot slutet av resan. Genom SOS i Köpenhamn försorg tog vi oss till Bethesda och kom in på akuten. Den administrativa proceduren var omfattande och innan de ens tittade på henne fick vi regristera henne med alla tänkliga uppgifter och det viktigaste: Hur skulle vi betala. Sjukhuset ville inte riktigt tro på att SOS skulle sända pengar och ville att patienten skulle betala med sitt VISA-kort. De ville dra kortet om utifall, med påskriven namnteckning in blanco. Sen blev hon undersökt av läkare och skulle bli inlagd och läkaren skrev ut medicin som vi själva måste köpa.
Senare blev patienten inlagd på en allmän avdelning för observation, trodde vi. Jag råkade läsa på skylten ovanför rummet där hon låg: Förberedelserum för döden ! Eftersom hon kan lite indonesiska så rullade jag ut henne så att hon kunde läsa själv. Glada skratt trots sina plågor. Fick lämna henne däe för att ta hand om de övriga i gruppen.
Dagen efter ordnande vi in henne med SOS hjälp till VIP-rummen och där fick hon den bästa hjälpen tills hemresan kom. Till slut hade det ordnat sig med försäkringen och häxan på den administrativa avdelning var nöjd när hon konstaterade att pengarna skulle komma från Köpenhamn. Doktorn kunde snabbt konstantera att patienten var alldeles för dålig för att åka hem och SOS och jag övervägde om att ta hem henne med ambulansflyg, men hon vägrade och den slutliga lösningen blev att patienten fick en första klass flygbiljett tillsammans med en medresenär som skulle se till henne. Med ambulans och rullstol till flygplatsen och sen ombord och flyg hem. Det visade sig senare att hon fått Dengan-sjukan, orsakade av myggor.
De flesta sjukhus har det ordnat på detta sätt. Det är alltså ingen bra ide att bli sjuk i Indonesien. Att betala försäkring är naturligtvis också för dyrt för den vanlige medborgaren. Skulle det ändå bli tal om operation eller liknande, då får man helt enkelt försöka låna ihop pengar till avgiften. Finns inte dessa pengar, ja då.... och så rycker man på axlarna från sjukhusfolket.
Jag själv låg på ett djungelsjukhus i Kolondale efter att ha drabbats av tropisk diarrè. Med feber på 41 grader var jag tvungen att ta in på detta lilla sjukhus där jag låg på ett enkelrum med en takfläkt som sakta snurrade i taket. Jag minns att fläkten kastade sina skuggor på väggen och golvet. De satte in rena dundret och jag svettades floder när febern gick ner under natten och på morgon var jag så frisk att jag ville ut från sjukhuset, vilket doktorn protesterade mot. Men han visste inte att jag har en järnvilja så jag kom ut på morgonen, efter att ha skrivit på ett papper att jag frivilligt lämnade sjukhuset. Troligtvis var jag den förste västerlänning för många kom in och ville prata.
Vad det kostade? Detta var 1986 och hela kalaset gick på 75:-, alltså 75 svenska kronor.
Yogya i dec 2001 Sampai jumpa Lennart Manning
|