Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
MAMI
Hidden Counter

Hon håller till vid Alun-Alun, Kraton. Området utanför Sultanpalatset där hon har sin enkla kärra och säljer enklare måltider samt kaffe och te. Hon går under namnet Mami och är gayfolkets ”räddningsplanka” där många av killarna känner sig trygga och möter likasinnade. Mami äger ingenting, mer än sin kärra, hon har ingenstans att bo och jag uppskattar hennes ålder till c:a 50 år. Rynkorna och det hårda livet under solen ger sina spår men jag tror ändå på att Mami är ungefär 50. Hennes gubbe är becak-förare och han kommer sent på natten till Mami och de sover utanför Sultanpalatset på de enkla träbritsarna som tillverkats för att gästerna skall ha nånstans att sitta.

Mami känner de flesta och är en levande informationsplanka där hon ger upplysningar och vart vissa personer tagit vägen osv. Men hon ger dem bara till ”rätt” personer. Över sin kärra har Mami byggt upp en enkel träställning och över den en blå presenning som skydd både mot sol, regn och insyn. Hon berättade för att träställningen kostade 8:- och presenningen 85:-
Men den fick hon av en holländare som även köpte 12 muggar och teskedar till henne. Hennes öde griper tag i alla som orkar att lyssna.

Nu har myndigheterna beslutat att Mami inte får vara kvar längre, åtminstone inte på dagtid så sent på eftermiddagen drar hon sin kärra till sin plats igen och startar sin lilla försäljning. Många av killarna som samlas hos Mami har ingen annanstans att gå till, bara för att vara sig själva ett tag. Hon lyssnar samtidigt som hon pysslar med något i köket. Urfattig som hon är så bjuder hon ibland på en mugg te eller kaffe. Hon vet att hon alltid får igen det senare. Mamis blir ju också en samlingspunkt där gaykillar kan träffas och prata och koppla av en stund från det hårda vardagslivet. Alun-Alun var förr ett raggarställe men det blir mindre och mindre av detta nuförtiden.

Fundamentalisterna har inte mycket till övers för sina medmänniskor. Det gäller både de som läser Koranen och de som läser Bibeln. Förra året gav de sig på Mamis ställe och slog sönder vagnen bara för att gaykillar träffas där. Så det resulterar i att många inte vågar komma längre som i sin tur påverkar Mamis försäljning. Förr brukar vi alltid vara någon kväll där men nu blir det mer sällan eftersom Wayang inte vågar vara där längre. Gängen drar förbi och slår sönder motorcyklarna och ingen vågar göra någonting. Det hårda livet blir hårdare för Mami.

Vi åkte dit en lördagseftermiddag för att dricka kaffe och hon blev uppriktigt sagt glad att återse oss och vi var förstås ensamma. Vi hade med oss damkläder som en av mina gäster hade med sig och vi gav dessa kläder till Mami. Känner mig lite kluven inför detta men Mami tog emot dem med öppna armar. Solen gick ner bakom Sultanpalatset och Mami prövade sina kläder och fann dem till sin belåtenhet. Hon mannekängade för oss och skrattade med hela sin skrynkliga ansikte. Ett par jeans som var menat för hennes gubbe la hon beslag på själv och de satt faktiskt som gjutna på henne. Hon bytte om bakom vagnen och jag tittade på Wayang och såg att några tårar rullade nerför hans bruna kind. En sval bris rufsade om lite grann i hans korpsvarta hår. Han torkade genast bort tårana i hopp om att jag inget sett.

När Wayang skulle betala så hade han glömt plånboken hemma men Mami sa att det gjorde ingenting. Det är hennes stil och hennes hjärta som talade. Men jag sa till Mami att vänskap är en sak men affärer en annan. Det går inte att vara ”vänlig” för då blir det inga inkomster. Vi åkte hem och efter en timme var vi tillbaka hos Mami igen och gjorde rätt för oss. Det var fortfarande tomt hos Mami. Måtte hennes själ förbli nådig. Fattiga hjälper fattiga och rika kliar varann på ryggen.

Yogya i april 2000
Sampai jumpa
Lennart Manning