Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
TIGGARNA
Hidden Counter

Det är inget roligt att skriva om tiggarna, men de finns. Trots att Indonesien börjar bli ett välutvecklat land och folk blir rikare så finns det naturligtvis de som inte har det så bra förspänt. Det finns ingen social plattform i Indonesien. Det finns inga försäkringar eller arbetslöshetsersättningar, absolut ingenting. En indones måste arbeta för att överleva, antingen med jordbruk eller i industrin eller inom den enorma turistindustrin. Så det finns en orsak att familjen hör ihop, man äter tillsammans och tar ner kostnaden på det viset. Man har i alla fall mat. Wayang och jag har ofta folk hemma som äter tillsammans med oss.

Det hårda livet slår hårt på en del människor och det kan sluta med att de får gå ut på gatorna och tigga. De flesta tiggarna har ett fysiskt handikapp. Den enkla ekvationen lyder så här:

Handikapp = inget arbete = ingen mat (Ev. också ingen familj)

Det är också mammor med sina, just för tillfället, skitiga snoriga ungar som tigger. Ungarna har ju 6 års definitiv skolplikt, men det kostar ändå en liten slant varje termin samt pengar till skoluniform. Det tär på ekonomin hos en stor barnfamilj. Jag vet att grabbarna i gänget alltid ger en liten slant till tiggare när de stannar vid rött ljus. Det gör även Wayang.

För det mesta är det unga grabbar som spelar en låt och sjunger en stump vid rödljusen och ganska många vevar ner rutan och ger en liten slant. När jag sitter bak på motorcykeln så är det ingen(!) som kommer fram till mig. Mycket märkligt faktiskt. Jag borde vara den första de dyker på, men icke. Men vanligen så ser man de små barnen med ett hemmagjort instrument, typ tamburin, skallra e.d. som står och ser med sina sorgsna ögon på en och med handen utsträckt. Även ute på landsbygden kan barn tigga godis eller liknande men det är mer för nyfikenheten på de vita gästerna.

Det vanligaste är att tiggarna finns vid entrèerna till varuhus och vid de stora shoppinggatorna, som t.ex. Malioboro Street i Yogyakarta. Där hittar man också professionella tiggare, som kanske inte behöver men som ändå tigger. Det är ju svårt för oss västerlänningar att avgöra men Wayang vet vilka de är. Det är mest tiggare med fysiskt handikapp som sitter vid dessa ställen, eller äldre personer. Psykiskt handikappade ser man över huvud taget inte. De visas inte för folk utan är inlåsta hos sina anhöriga eller på institutioner.

En annan form av tiggeri är att man utför något som man kan ta betalt för. Sitter vi och äter vid på en lesehan (warung eller uteservering där man sitter på en matta på gatan) så tar ju man alltid av sig skorna. Från ingenstans dyker det alltid upp en grabb som vill borsta skorna, fast de redan är välpolerade. Men de utför ju ett jobb som de naturligtvis skall ha betalt för. Om man nu låter dem putsa sina skor igen förstås.

Även vid Bingo Cafè, vid Jl. Parangtritis, och andra uteserveringar också, förekommer det att folk kommer in och tigger eller spelar en låt. Ingen vill ha dem där, men ingen kör bort dem heller. Alla vet om att man själv kan komma i en dålig dager. Det är nog vi västerlänningar som mest blir illa berörda. Vid vårt cafe kommer alltid ett äldre par. De är minst över 80 år och kommer varje kväll. Mannen spelar på sin hemmagjorda luta och kvinna, som är traditionellt klädd, sjunger med sin gälla röst. Alla ger dem en liten sedel och vårt gäng skämtar alltid om att de säkert har sin limousin stående runt hörnet. Men killarna har en oerhörd respekt för de äldre. Det händer ibland att de undrar vart de gamla är, när de inte dyker upp på sedvanlig tid.

Indonesien är idag ett välutvecklat land och det är mindre med tiggare idag än vad det var förut. Men demokratiseringsprocessen och den världsekonomiska depressionen gör att utvecklingen för tillfället har stannat upp.

Yogya I dec 1999
Sampai jumpa
Lennart Manning