Livet är inte alltid såsom i en spegel, eller som i en naturfilm från National Geographic eller Mitt i naturen. Låt mig förklara. Wayang och jag lever i Bantul, söder om Yogyakarta på södra Java. Vi har byggt ut vårt radhus, som ligger strax utanför byn Trimulyo, till oigenkännlighet. Bl.a. har vi en ganska stor trädgård med en damm, likaså en damm på framsidan och i båda dessa dammar har vi varsin fontän. Det skall sprida harmoni heter det. Nu har vi upptäckt ett märkligt fenomen på sista tiden. Torrperioden har börjat och det finns inte så mycket mer vatten i naturen än i just våra dammar.

Detta till enorm stor glädje för traktens grodor som nu kan sitta och föra oväsen mitt i natten. En ändå större glädje för dessa grodor är naturligtvis att det finns två dammar att välja mellan. Men det är ju ett hus mellan och hur löser grodorna nu detta problem. Egentligen skall det inte vara ett problem för det är ju bara att hoppa rätt genom huset på golvet. Dörrarna står ju jämt öppna. Nu har dessa grodor två huvudfienden och det är dels Wayang som är otroligt rädd för grodor och dels vår hund som jagar allt och alla, inklusive en och annan människa med.

Grodornas lösning på detta är att hoppa iväg ett litet stycke och sen sitta orörlig och hoppas på att ingen ser dem. Men de hoppar eller travar fram på väggarna!! De verkar har sugfötter så att de kan klistra sig fast på väggarna. Kan nog vara tröttsamt ibland för de hoppar till överkanten på en tavla eller en vägglampa och verkar sitta där och pusta ut. Kommer man nära dem så skjuter de ivägen en stråle, enligt Wayang en urinstråle, och träffas man av dem i ansiktet kan det bli riktigt allvarliga följder av detta. De har ett gift i sig och man kan bli blind på kuppen.

När Wayang skriker till så är det i 99 fall av 100 en groda han har sett. Nu kan det bli så att grodorna kan lägga sin rom i dammarna och på det viset föröka sig väldigt snabbt. Men vi har botmedel mot detta och det är fiskar som är speciellt förtjust i dessa grodägg. Det är jättegott resonerar de, smakar precis som suchi. Så efter ett tag så har kvackandet näst intill försvunnit och nu ser vi bara enstaka ny grodor vandra längs väggarna. De måste vara nybörjare som ännu inte insett vilka faror som lurar runt hörnet.

Förutom våra fiskar och numera någon enstaka groda så finns här några ödlor som kommer utifrån och förlustar sig i edens trädgård. Men de är inte så rädda som grodorna är och dessutom skimmrar de i alla glada färjer när de kilar över stenarna i vattenbrynet och solens strålar träffar deras skinn. Sen har vi också ett par trollsländor som övar start och landning just över vattenytan. Tyvärr har vi inga fåglar här, de är hårt jagade av befolkningen härnere och är naturligtvis livrädda för allt vad människor heter.

Några andra former av djur eller odjur har vi inte så mycket härnere. Förutom alla insekter förstås, vi är ju i tropikerna. Många har frågat om vi har ormar. Jag vet att det finns men de är ytterst sällsynta och under dessa 5 år vi bott häruppe på kullen så har jag inte sett någon. Men det skall finnas kobror här, liksom de ormar som finns på risfälten.

Man kan tycka vad man vill om grodor men de är ett minst sagt levande inslag i vårt hem där de klättrar uppåt väggarna. Märkligt och fasionerande.


Bantul i juni 2007
Sampai jumpa
Lennart Manning