Denna historia utspelar sig i början av 80-talet och kan nog anses vara preskriberat vid det här laget.
Klockan var 3 på natten och jag hämtade ut den första bussen som skulle gå ut denna morgon. Det var 618, den bästa av de helblå ledbussar och som skulle gå på linje 24. Linjen som går från Nis Ericssonsplatsen ut till öarna på Öckerö. I denna okristliga timme körde jag ut från garaget för att bege mig ut till Burö. Det var tvunget eftersom färjan bara gick klockan 4, och jag skulle starta min tur från Burö kl. 04.50. Nu har ni fakta i målet.

Det var en varm morgon, trots att det var i mitten av augusti och jag satt i bussen i bara skjortan. Den raska promenaden ner till garaget hade framkallat några svettpärlor i pannan som är ett synnerligen ovanligt fenomen hos bussförare. Genom de tomma gatorna dundrade jag ut till färjeläget och på himmelen lyste alla färgkombinationer i det begynnande dagsljuset. Kom fram till färjeläget vid Lilla Varholmen och körde ombord, satt och njöt av nattmusiken på min medhavda radio. För på den tiden hade vi inte FM-radio i bussarna. Färjan körde sakta över det blanka havet och när den landade på Hönö körde jag i ilfart bort till Burö för att där vänta på avgång. De första solstrålarna letade sig ner mellan de runda goa klipporna och jag skulle vänta i 35 minuter innan det var dags för arbete.

Gick ner till vattnet och kände på det. ”Herregud vad varmt det är” tänkte jag för mig själv. Detta var på den tiden när jag inte hade börjat prata för mig själv. Inte en själ så långt ögat nådde och inga boningshus heller för den delen. Hmm, om man skulle ta sig ett dopp. Näe, det kan du väl inte? resonerade jag, men impulsiv som man är så beslutade jag mig för att ta ett snabbdopp. Såg mig omkring och av med uniformen. Lade ihop byxorna noggrant och ovanpå dem kom skjortan och sen strumpor och kallingar. Överst ställde jag kassan.

Steg ner i det fantastiska vattnet och lukten av tång och sältan var som bomull för själen. Lät vattnet omsluta min lekamen och tog några simtag ut från klippan som hade blivit min badstrand. Dök ner och vattnet omslut även mitt huvud där jag simmade omkring. Kom upp till ytan igen och en fiskemås skränade på en sten bredvid och förde väsen. Van vid trafikbuller reflekterade jag inte på det muller som sakta växte i styrka och helt plötsligt kom den lilla svart/vita personfärjan från Källö Knippla farande runt en klippa och det var för sent alla redan att simma tillbaka. Satan också.

Båten la till vid bryggan och jag såg att skepparen höjde ena ögonbrynet när han upptäckte den badande i närheten. Tre personer gick av, två damer och en herre. De stannade till när de såg mig där jag trampade vatten. Det var väl inte varje dag som en karl badade näck vid denna brygga så de stod ju kvar för att se vad som skulle hända.
”Är det kallt i vattnet?” frågade en av damerna.
”Näädå,” svarade jag och fortsatte ”skall ni med bussen?”
De nickade alla tre instämmande men rörde sig fortfarande inte ur fläcken, till min förtret.
”Varsågod och stig in i bussen så kommer jag strax” sa jag med mitt bästa leende och kände skamsenhet och oro hur detta skulle sluta.
”Näähä” svarade en av damerna med sitt vänligaste leende, ”vi står så bra här så.”
Fan också, nu har du ställt till det, sade mitt bättre jag till mitt sämre.
Det fanns ju inget annat att göra än att stiga upp ur vattnet som en manlig motsvarighet till Afrodite. Gud förbjude all annan likhet. Till de tre passagerarnas stora munterhet klädde jag på mig snabbt och kläderna blev förstås sjöblöta eftersom jag inte hade någon handduk eller liknande. Upp till bussen och hittade 1 (en) pappershandduk, men till vilken nytta. Jag log fånigt mot de leende personerna och nämnde vilken fånig ide det var att slänga sig i vattnet och att jag inte trodde att färjan skulle komma så snabbt.

De tyckte att det var trevligt men var bekymrade för att jag var sjöblöt och nämnde i samma andetag att ute på öarna förekommer det ”en och annan liknande historia, minsann.” Tiden var inne och jag körde iväg på min första tur och alla passagerare som klev på tittade både en och två gånger innan de gick och satte sig. Det tisslades och tasslades bak i bussen och detta var den enda gången som jag inte tittade i backspegeln för skammens rodnad lyste antagligen som den röda sol som gick upp.

Kläderna torkade ganska snabbt för redan kl. 8 så var jag nästan torr, men jag gick inte ut ur bussen förrän jag hade rast. När jag gick in i personalrummet så kom där en salt kille in som luktade tång och sälta. Redan dagen efter visste alla om mina bravader eftersom alla känner alla och en del är bussförare. Usch ja.

Men vilket gudomligt vatten, tycker
1977 Manning