Vi har en riktig vild hund och hela bygden går i skräck för denna dam som är en Rottweiler. Nu är hon tre år gammal och har varit hos oss i snart två år. Hela bygden är i och för sig livrädda för allt vad hundar heter eftersom de flesta är muslimer och de är ju sen barnsben rädda för hundar.

Vår hund heter Sheeta och är en stor kraftig svart hund med en otroligt energi och som är en otroligt bra vakthund. Hon är inlåst i vår trädgård och det enda hon kommer ut är när jag tar med henne på vår morgonpromenad. Hon måste ju få lite exercis, både för kroppen och framför allt själen. Redan från början har hon INTE fått någon uppfostran och den förre ägaren kunde inte tygle henne så vi fick den av honom. Vi kan tygla henne hjälpligt hemma hos oss men ute...oj.

Hon är väldigt förtjust i Wayang och lyder honom för det mesta och numera duger jag också eftersom jag promenerar med henne. Men jag har lyckats att på något underligt vis ändå tygla damens heta känslor när vi är ute och går. Sheeta äter två bastanta mål om dagen och hon ser frisk och stark ut. Den svarta pälsen glänser när hon ligger och snusar bredvid mig. Nu har Wayang bestämt sig för att hon skall få valpar, dollartecknen i hans ögon är som en slottermaskin i Las Vegas. När man drar i spaken så rullar dessa tecken och det slutar alltid med en jackpot. En ganska dum jäm-förelse egentligen, eftersom Wayang bara har två ögon precis som alla andra människor. Men man kan undra om han inte har ögon i nacken också, för han ser allt.

På morgonen efter kaffet känner Sheeta på sig att nu är han på gång, jag alltså. Tungan hänger en meter ut och hon andas häftigt och släpper mig inte en sekund med blicken. Hon får sina aningar bekräftade när jag tar på mig shortsen och en tröja OCH inte minst mina sandaler. DÅ vet hon och hoppar omkring och skuttar och har sig. Det är bara att vänta ut anfallet och vänta med att koppla henne i sin lilla kättinghalsband. Hennes glädje är enorm och även hennes upphetsning förstås. Att komma ut i skogen och sniffa på allt och alla.

Vi går på olika ställen varje dag men just idag går vi ner längs stigen till skolan. Backen ner är lite stenig och det gäller att hålla i sig för hon är stark och drar iväg fort. Halvvägs till skolan tar vi av på en stig som går längs två mindre risfält, just här är det terassodlingar eftersom vi bor uppe i bergen, eller kullarna. Det är otroligt vackert när morgonsolen strilar ner mellan träden och de två vandrarna tar sig fram på den smala stigen. Grönskan är bedövande och borta vid andra sidan av fälten ståtar kokospalmerna och några bananträd. Vi kommer fram dit och påbörjar klättringen uppför mot toppen av denna ås. Stigen snirklar sig förbi lite odlingar och just här odlar de tapioka, som påminner om våra potatis.

Vi klättrar vidare upp för stigen och har kommit in i bambuskogen. Här växer också en hel del teak-träd med sina stora blad. Och snart kommer vi upp till ”Haga”-parken, en förre detta odling där det bara växer gräs. Som en svensk sommaräng. Lite högre upp kommer vi till Serangeti-parken. Det växer högt gult gräs med en massa sten-bumlingar som bryter av. Påminner just om Serangeti NP i Afrika. Här börjar också den fantastiska utsiket mot öster och tittar jag mer åt norr så brukar jag se den mäktiga vulkanen Merapi. Hon visar sig i regel på morgonen innan hon sveper molnen omkring sig. Röken väller ut från kratern, det ser man ända hit trots att det är 25 km fågelvägen dit.

Men Sheeta bryr sig inte om sådana trivaliteter. Hon nosar sig fram genom alla dessa spännande dofter som finns här. Ibland höjer hon huvudet och känner någon doft som kommer farande högre upp. Ibland borrar hon ner nosen i marken där det finns en otroligt härlig doft och rullar sig runt på detta ställe för att kanske ta med sig doften hem och sniffa på den lite senare. När vi titta och sniffat färdigt går vi tillbaka längs samma stig nerför till ursprunget, till stigen mot skolan och vi viker av hemåt igen. När vi kommer nästan hem påbörjar vi en ny stig som går in i den mer riktiga skogen eller djungeln kanske man kan säga. Men nån riktig djungel är det förstås inte.

Här växer det inte så mycket på marken för det ligger mest gamla löv och andra växtdelar. Det är tätt av bambun och träd och solen når inte ner ordentligt. Känns mycket svalare här också. Fågelbeståndet har äntligen ökat efter befolkningens intensiva jakt och det kvittras runt omkring oss. Sheetas första mål har vi nu kommit fram till. En massa hönor håller till här och Sheeta står blickstilla. Jag greppar hådare om kopplet för snart kommer utfallet. Hönorna kacklar iväg, men inte så långt för de vet redan att faran är över eftersom Sheeta är kopplad. Vi går vidare och får krypa under ett nerfallna bambun. Det knastrar om oss när vi går på de torkade löven.

Stigen går neråt till den asfalterade vägen som förbinder byarna Blawong och Trimulyo. Sheetas nästa hönsmål är i sikte och de står och väntar på honom när vi kommer. De kacklar förtjust och Sheeta blir åter sur för att inte kunna sätta tänderna i en av dem. En tupp springer ganska sakta före oss för att retas lite grann och ser hela tiden bakåt. Blir på kuppen nästan överkörd av en motorcykel och nu är det fart på tuppen som räddar sig över till andra sidan gatan. ”Synd” sa jag högt och Sheeta tittar upp på mig. Jag är övertygad om att jag såg ett leende.

Vi går tillbaka c:a 50 meter på den asfalterade vägen mot vårt bostadsområde men viker av igen ner mor Blawong river längs med den gamla kyrkogården. Går igenom sockerrörsfälten och följer stigen ner mot floden. Sheeta gillar inte riktigt att gå här för ibland verkar hon rädd men travar på när jag uppmanar henne. Vet inte riktigt vad hon är rädd för. Längre ner på stigen kantas den av bananträd på båda sidorna som ger en skön skugga. När vi kommer ner till floden går vi längs med den och här växer mest bambu och bananträd. Ett och annant teakträd finns här också. Floden är mellan 60-80 meter bred och många kommer hit ner ock fiskar och en del också för att tvätta kläder. Fast mest på andra sidan, på vår sida är det nästan folktomt, det är därför jag går här med hunden. Sheeta är märkbart glad över att vi går därifrån och vi följer en annan stig genom sockerrörsodlingarna. Det är tajt här och vi hoppar fram över dikena och kommer till slut upp på den asfalterade vägen igen

Denna väg följer vi en bit och går förbi uppfarten till vårt område. Passerar gamle Ojo som glatt hälsar. Han pratar på som vanligt, på javanesiska och jag begriper inte ett dugg. Ibland träffar jag rätt när jag svarar på indonesiska men han tycker nog att han får ganska konstiga svar från mig. Men han är lika glad ändå och när han skrattar så har han bara en gadd kvar. En liten gubbe på omkring 85 år tippar folk i trakten. Han gillar Sheeta också, klappar henne inte men låter henna nosa på honom. På senare år har det flyttat in en kvinna i huset. En smal gumma som verkar lite butter, men hon är nog mest rädd för hunden skulle jag tro. Hon ser lite grann ut som Eualia i Åsa-Nissefilmerna i ansiktet. Det är skönt för dem båda att de inte är ensamma på gamla dar, det är nog svåra förhållanden ändå. Ojos hus var det enda som stod pall den stora jordbävningen eftersom det var byggt av bambu. Men gubben har lyckats lura till sig lite tegelsten och annat så nu har han fått ett fint hus på gamla dar.

Vandringen fortsätter vidare ner mot en liten väg mot floden igen och den följer vi bara en bit innan vi vänder och går tillbaka hem igen. Nu kommer ytterligare ett hönsmål för Sheeta, de håller till vid vägkanten mitt emot Ojo:s hus alldeles där sockerrören vajar för vinden. Hon står blickstilla men flåsar så att hon väcker upp halva Java och hon ids inte ens försöka denna gång. Det bär hemåt och backen uppför till vårt hus går inte av för hackor, allra helst när den heta solen ligger på. Svetten lackar och jag tänker i min enfald ”..10 gram lättare...10 gram lättare” för varje steg jag tar. Sheeta har ovanligt lång tunga som hänger ut. Det sista hönseriet har de mest retsamma fåglarna. Det är precis som om de vet att vi båda knäar av trötthet och Sheeta gör en sista kraftansträngning med ett lamt ryck i kopplet. Det retsamma fåglarna springer i maklig takt, hånskrattande åt hennes försök. Tuppens kam växer ännu mer och jag är övertygad att han imponerer på hönorna. Han har inte tid med trånande hönor utan fräser:
”Ähhh, lägg ägg!!”

Tuppen ser de två vandrarna sakta gå uppför den sista biten av backen. Sheeta lunkar på ovanligt lugnt och stilla och vi kommer upp på planen framför huset. En gammal gumma nickar och hälsar. Hon samlar ihop pinnar som hon tar med sig hem för eldstaden. Kommer in på baksidan av huset och går in i trädgården där jag släpper lös henne, men hon går och lägger sig på betong-gången och jag ger henne vatten att dricka. Maten är klar för henne redan men jag väntar lite grann med den. Idag blir det kyckling och ris. Undrar om hon ser alla hönsen ligga på hennes matfat? Kanske det. Jag slänger mig på soffan i köket och blickar ut över trädgården. Fontänens vatten porlar vid dammen och jag konstanterar att manggo-trädet växt sig ännu högre sen förra gången jag var här. Rambutan-trädet likaså. Några banan-träd i hörnet skänker lite skugga över dammen.


Bantul i juni 2007
Sampai jumpa
Lennart Manning