Efter turbolensen med jordbävningen I Yogya och alla tankar som hade farit ut och in genom skallen tog jag mig ner till staden för att besöka domkyrkan. Tyckte att jag hade så mycket att tacka för och att det trots allt hade gått bra för oss därnere. Vi lever ju och det materiella får komma senare.

Med raska och beslutsamma steg promenerade jag uppför Kungsgatan och var snart framme vid den stora och gulmålade domkyrkan och mina steg krympte betänkligt när jag närmade mig den stora entrèdörren som vetter ut mot V:a Hamngatan. En skylt utanför dörren förkunnade att kl. 12 var det mässa. Klockan var redan 11.30 så jag gick in och kom in i det stora kyrkorummet.
Det var nästan tomt, en tjej satt nästan längst fram och jag slog mig ner längre bak. En lång smal äldre dam med en guldskimrande namnbricka på den svarta koftan ilade snabbt nerför gången. Den gråa kjolen fladdrade av den begynnande fartvinden.

I ett av rummen kom en präst farande ut med en bunt papper i handen. En stilig man i övre medelåldern med en grå skepparkrans som klädsamt prydde hans ansikte. Glasögonen satt långt ner på näsroten och jag noterade också att han hade sin lila skjorta under den gråa kavajen. Prästkragen markerade ”att jag är präst och är tillgänglig 24 timmar om dygnet, utan OB-tillägg”.
På högra sidan av kyrkorummet finns en liten hörna med en smidd jordglob med levande ljus i. Här kan man tända ett ljus till en anledning som enbart berör den berörda. Bakom mig hörde jag röster av de besökare som skulle köpa kort eller ett minne av deras besök härinne. ”Månglarnas tempel”, tänkte jag och började till slut arr koncentrera mig på mitt tack.

Plötsligt uppfylldes hela kyrkorummet av ett väldigt ansikte föreställande an gammal man med ett vitt långt skägg. Hans glasögon hängde också långt ner på näsan och han verkade läsa i någonting. Han tittade upp och såg ner på mig och utan att hans läppar rörde sig sa han. ”Jasså, du har kommit hit in”. Jag krympte ihop ännu mer där jag satt i min bänk. Tittade mig försiktigt om för att se om någon annan såg vad jag såg. ”Jaaa” svarade jag lamt fast jag inte pratade, ”jag tänkte att jag skulle kika in ett tag”.
”Sååå och vad kan du ha på hjärtat då? För du springer ju inte ner dörrarna på det här stället!” sa den gamle och jag kunde skönja en antydan på ett leende.
”Njaa, jag skulle … bara…” försökte jag och han höjde ena ögonbrynet och det märktes tydligt att han drog en inre suck.
”…bara säga tack” sa jag fånigt. Den gamle mannen log sitt visa leende och lade ner sina papyrusrullar som han läste innan han blev avbruten.
”Ja, jag vet,” sade han och skrockade lite lätt och fortsatte, ”du skall se att allt ordnar sig till sist. Det brukar det göra.”
Jag blev en smula nyfiken och visste inte om jag vågade fråga eller inte. Äh jag chansar tänkte jag.
”Förlåt att jag frågar men vad är det du läser?” undrade jag lite förläget. Han tittade upp på mig (eller ner) och sen tittade han på sina papper igen och log.
”Jo, jag ser på gästlistan vilka som skall komma hit, har nyss fått den från antagningsnämnden”
”Ooh, du menar från Sankte Pär?” svarade jag käckt men ångrade mig genast och förbannade min glappande käft. Men den gamle mannen verkade inte ta illa vid sig och svarade mig medan han fortsatte att ögna igenom sina papper.
”ja ja, kärt barn har många namn.”
Det var tyst ett tag och jag kände att jag hade fått mera mod i mitt hjärta. Det flödade energi till min arma hjärna som varit tom på tankar efter alla händelser. Energi som fyller mig med insikt för att gå vidare i mitt liv.
Den gamle mannen tittade upp igen och såg frågande på mig och jag visste redan vad han frågade mig om.
”Nej det var nog inget mer” svarade jag. ”visserligen har jag en väldigt massa frågor men dem kanske jag kan återkomma till.” Han log sitt varma leende och svarade kort ”gör så.” Hans blick såg förbi mig och bilden försvann lika fort som den hade kommit.
Vaknade upp ur min dvala när jag hörde de raska stegen mot stengolvet från den snabbfotade damen som var på väg tillbaka till sitt lilla sidorum. Den gråa kjolen fladdrade förbi och jag kände en vindpust från fartvinden.

Reste mig förnöjt upp och gick bort till den järnsmidda globen. Tog ett ljus och läste på lappen som satt bredvid den lilla kistan med myntöppningen: Ett ljus 3 kronor. Hade inga mynt på mig och tog fram en tjugolapp och stoppade i kistan. Vände mitt ansikte mot altaret och sa: ”Behåll växeln” och flinade inombords. Plötsligt slog kyrkklockorna sina mäktiga slag och denna gång kunde jag inte låta bli att tillägga. ”ja ja, så mycket väsen för det lilla.” Jag var helt övertygad om att jag hörde ett dovt skratt från någonstans. Leende gick jag ut från templet och solen sken på utsidan och tillfredställelsen härjade runt i min själ. Med raska steg gick jag till saluhallen och åt en god lunch.

Den 3 juni 2006
Lennart Manning