Välkommen/startsida
Press

Kommande resmål

Bantul-Yogyakarta tour

Jorbävningen i Java

Milde himmel - tack
Rapport 1
Rapport 2
Rapport 3
Efterskalvens tidevarv
Med motorcykel genom katastrofen
Det indonesiska traumat
Raserade förhoppningar

Indonesien

Apoteket
Att åka tåg
Att äta
Att få gäster
Att skaffa körkort
Badstränderna
Banken
Barnen
Becak
Bilfan, del 1
Bilfan, del 2
Bilfan, del 3
Bilfan, del 4
Billigaste maten i Yogya?
Bingo cafe
Bird market
Borobudur Bar
Bröllopet
Bygget
Daglig städning
Den nya bilen
Det nya samhället
Ett indonesiskt hem
Excelso cafe
Guldkantad tillvaro ?
Husbandet
Huset på berget, del 1
Huset på berget, del 2
Ikea har anlänt till Java
Indiska filmer
Indonesiskt julbord
Indonesisk julgran
Indonesisk kärleksmusik
Indonesisk tv
Jag, en skogsägare ?
Mami
Marknaden
Mataffären
Med en tvättmaskin som ryggsäck
Papillion
Pelni - färjan
Personlig rapport från tsunamin
Polisi - tv program
Rusningstrafik
Sjukhuset
Svärmorstunga
Tante lies
Tiggarna
Till parangtritis med buss
Trädgården
Trafiken
Tvätta kläder
Universitetet
Uppåt väggarna
Vildhunden
Vårt nya hem
Värdighet
Yogyakarta, min själ

Sverige

Nattbuss och schottis
En reflektion
Ett kvarts sekel
Morgondoppet
Döden går ombord
Idioten
Ett gudomligt samtal
Lennart Manning
senast uppdaterad 2008-06-07
 
DET NYA SAMHÄLLET
Hidden Counter

Med stigande förvåning konstaterar jag att den begynnande ålderdomen är på gång. Många av er ler i mjugg när jag säger detta. Trots min ringa (?) ålder så att säga. Men jag hänger inte med längre i snacket på stan och hur de yngre uttrycker sig. Nya ord har kommit in i det svenska språket som jag aldrig hört förut. Med skämt och glam frågar jag min systerson vad ett visst ord kan betyda och hans svarar alltid, med ett höjt ögonbryn. Tills han en dag bankade sanningen i huvudet på mig. "Håller du på att bli gammal?"

Den nya tiden och den nya tekniken som skrämmer och samtidigt attraherar min arma själ. Men jag hänger inte alls med. Jag har data hemma, men jag använder den som skrivmaskin. I denna helvetesmaskin finns alla möjliga hjälpmedel som jag inte ens har vågat att använda. Som en vanlig busschaffis kommer vi också i kontakt med datan. Biljettsystemet och framför allt vårat "Kom fram"-system. En liten data som automatiskt skyltar bussen, ropar ut hållplatser och har en klocka som går exakt. Den visar hur många sekunder eller minuter vi är försenade eller för tidiga vid varje hållplats. Man kan alltså från en trafikledningscentral följa bussens väg genom den täta trafiken.

Pengarna kommer ut från väggen och gör så i hela världen idag. I Yogyakarta, Indonesien, är det långa köer framför "ATM" som det heter där. På Mata Hari, det stora varuhuset, finns att antal ATM. Helst nere i bottenvåningen där HERO huserar. HERO är landets dyraste matvarukedja. Bredvid HERO finns ett litet matställe där jag ibland äter, och jag älskar att studera denna jättelånga kö som alltid finns vid ATM. Man står länge i kön och det gör inget, det är bra att alla ser att man har ett ATM-kort och kan hämta ut pengar i väggen. Status.

Min bank, BII, är väldigt datoriserat och väl framme vid disken går det ganska snabbt. Men jag måste fylla i omständliga in- och uttagsblanketter. Det finns fortfarande banker i Indonesien som använder kulram. Att betala räkningar är heldagsarbeten. Elräk ningen betalas enbart på energiverket. Teleräkningen på Telecom eller dess bank. Wayang och jag far runt med motorcykeln för att betala våra räkningar. Vissa kommer dock hem till oss varje månad. Den hyrda vattenhållaren kostar 20:-/månad. Iskallt och hett vatten kommer från 20-litersflaskan (som kostar 6:-, levererat hem) och är helt underbar. Kaffepulver och hett vatten. Klart. Färdigt på några sekunder. Varje månad ringer han på dörren för att inkassera dessa 20:-. De flesta hushållen i detta jätteland har en sådan hyrd vattenhållare. En armada av anställda behövs för att varje månad inkassera pengarna. Det nya samhället skrämmer mig mer än det attraherar kan jag konstatera. Visst var det bättre förr, eller...? Vi är ju vana vid det som var förr och känner oss trygga i det. Utvecklingen går i rasande fart och jag hinner inte med!

Följande text är skriven av konstnären Birger Halling och den är tänkvärd;
HUR KUNDE VI ?
Vi som föddes utan mödragymnastik, mödravårdscentraler och moderskapspenning.
HUR KUNDE VI ?
Vi som växte upp utan barnbidrag, utan daghem och "lekis", utan cellstoff och utan plaster och tejp. Hur kunde vi lära oss att krypa och gå och gå så långt och så länge? Hur kunde vi leka med kottar och pinnar och kiselstenar utan att veta något om lekmiljövård, terapi och barn och kultur? Vi som gick i lappade byxor och spikbeslagna skor till paltbrödsköer i det första världskriget. Som satt i slitna skolsalar, skrev på egna griffeltavlor och läste våra läxor i egna böcker ärvda eller köpta begagnat, UTAN fria frukostar UTAN skolskjutsar skolmognadsprov och studiebidrag. Vi hade ingen aning om kuratorer, konsulenter, ungdomsgårdar och sociala nämder. Och vi hade inte några fritidsproblem.
HUR KUNDE VI KLARA OSS?
HUR KUNDE VI HA SÅ ROLIGT? ÄR DET INTE RENT OTROLIGT.

Yogya i april 1999
Sampai jumpa
Lennart Manning