Hidden Counter
Det är ett kapitel för sig, att se på TV i Indonesien. Det är väl bara att först introducera vad det är för kanaler i detta jätteland som har c:a 220 miljoner invånare, fördelat på drygt 13.000 öar. Det är i myndigheternas intresse att hålla samman detta jätterike som även innefattar 3 tidszoner. Nu har vi en hum om vad som gäller. Jag bör nog också nämna att huvudstaden Jakarta, med sin 16 miljoner invånare, ligger på ön Java. Denna ö, som bara är 6% av hela Indonesiens landyta, har hela 120 miljoner invånare. Otroligt. Nu vet vi lite om omständigheterna.
Televisionen påminner om den svenska i upplägget. Den reklamfria statliga kanalen, RTI, kör ungefär samma program som den svenska TV1. Fast indoneserna kör mer kultur och information i sin kanal. De visar mycket traditionella program från folk som lever över hela Indonesien. På kvällarna är det underhållning som gäller som t.ex. dangdut, indonesisk svensktopp-musik. Melodisk påminner dangdut om den indisk/arabisk musikstilen och jag personligen gillar den väldigt mycket.
För övrigt förekommer också mycket debattprogram i denna kanal, med en hel del tyckare. Precis som i svensk TV. En och annan långfilm rullar på också. Även under den gamle "diktatorn" Suhartos tid, debatterades det flitigt, och faktiskt ganska öppet i denna kanal. Självfallet finns det också en hel del barnprogram. Indoneserna älskar att visa upp sina ungar på TV, där de oftast sjunger moderna schlagers så det sprutar om det.
Sen har vi de reklamfinansierade kanalerna och jag slår ihop dem och pratar generellt om detta. Det finns 4 stora som är rikstäckande och de två mest kända är Indosiar och RCTI. Som hos oss är det Amerika som gäller, och jag menar Amerika. Inte enbart USA faktiskt. De mest berömda såporna är från Mexico och där har vi titlar som "Esperanza", "Elena", "Gaby" + ett stort antal till. Handlar alltid om den goda kvinnan som blir psykiskt misshandlad och missförstod av det elaka våpet. Handlingen är alltid förlagd till överklassmiljö och varje avsnitt är gjort i tusentals avsnitt.
Dessa kanaler avbryter ständigt och jämt sina program med reklam. Är det en bra och populär långfilm så avbryts filmen var 6:e minut, jag har själv klockat det. Såporna från Mexico och filmerna från Hong Kong/Kina dubbas alltid men filmer och andra serier från USA textas vilket är jättebra.
Filmer från Bollywood, Indien, är en självklarhet i Indonesien. Minst 2 stycken varje dag. Indosiar kör alltid en på förmiddagen
och har filmen med engelskt så är den textad, i annat fall dubbad. Ibland hukar man sig i soffan för det är riktigt våldsamma filmer som visas på bästa barntid. Det finns i stort sett ingen censur när det gäller våldsscener i filmer. Jag skriver mer om indisk film i en separat artikel.
TV:n har alltså slagit igenom med kraft i de indonesiska hemmen. Och detta land håller på att bli amerikaniserat precis som i övriga världen. Livsstilen ändras på en oerhörd kort tid i det här landet. Jag kom till Indonesien första gången 1984 och då fanns det en TV apparat i varje by. Nu har i princip alla hushåll en egen. I minsta lilla skjul sticker det upp en antenn, även ute på det mest avlägsna öarna. Utvecklingen är enorm och går med en fruktansvärd hastighet. Och vi som tycker att det går snabbt i Sverige.
Detta betyder också, tyvärr, att traditionen försvinner. Ungdomarna vill inte hålla på med traditionell dans, vill inte se på Wayang Kulit. De vill vara moderna, de vill starta rockband, de vill vara mannekänger komma ut i världen och se sig om. Känner vi igen det?
Men fortfarande än idag sitter folk ute på verandan eller hänger i gatuhörnen och umgås med varandra. Men det har kanske att göra med värmen. Det är ju ändå c:a 26-28 grader varmt på kvällar och nätter, varför då sitta inne och se på TV?
Yogya i mars 2000 Sampai jumpa Lennart Manning
|