Hidden Counter
Den värsta hålan i Yogyakarta är nog Borobudur Bar, som ligger alldeles vid järnvägsstationen på Jl.Pasar Kembing. Från denna gata går det olika gränder = gangar in i smeten där backpackers brukar ta in på losmen och billiga pensionat. Man kan få ett rum för c:a 20:-/natten. Gatan är Yogyas redlight district om man får uttrycka sig så. Därför blir också klientelet på denna berömda bar därefter.
Inredningen går i trä, väl inrökt trä. Enkel inredning bestående av träbord och halvtrasiga stolar. Det finns en bardisk också, förstås. Och som i alla andra barer så finns det två TV apparater som står påslagna utan ljud. Undrar varför egentligen. Kanske för att vila ögonen på något när man har tråkigt. Längst in finns en liten scen där det varje ons-fre-o lördgaskväll uppträder bedrövliga band. Nystartade sådana där endast volymen är det viktigaste. Att föra en konversation på detta ställe anses som omöjligt, om man inte skriker hela kvällen.
Här samlas allsköns udda personligheter, inkl. mig själv. Förr i världen gick jag ofta hit men nu är det mer sällan. Kundkretsen består av turister, horor, bögar och lite udda existenser som finner sina jaktmarker härinne. Folk från hela världen kommer hit för att ta sig en öl eller drink. Kommer man ensam så behöver man inte sitta länge förrän man har sällskap. Det är alltid en som kommer fram först för att kolla in läget på den nye. Är personen ute efter flicka eller pojke, kanske vill ha lite drugs eller något annat. Efter denna första rekognosering vet alla vad det är för en "kund". Är det en manlig sådan som är intresserade av män, då sätter bögarna igång med sitt svassande framför offret.
Det värsta är att se på hur tjocka turister "plockar" upp sin pojke eller flicka och drar iväg till sitt hotell. Man ser avsmaken i deras ögon när de tvingas gå med dessa turister och jag lider med dem. Jag känner dem ganska väl och jag har blivit en slags slagpåse, där de får komma och vräka ut sig sina besvikelser och sitt avsmak. De vet att jag är håller tyst om detta. Tårarna rinner nerför kinderna när det berättar om det äckel de känner om dessa människor. Men de är tvungna att fortsätta för att överleva och för att barnen skall ha möjlighet att gå i skolan.
Men vi har roligt också. Den självironi som speglar människorna här är hejdlös. De skämtar lika friskt om sig själva som om de andra. Vi hör många dråpliga historier och ibland ligger alla huller om buller om varandra i vansinniga skrattanfall. Häri ligger orsaken varför jag ibland återkommer till Borobudur Bar. Man har en krass människosyn ingen nämd och ingen glömd, det är därför vi kan ha så otroligt roligt mitt i all bedrövelse. Alla sitter i samma båt.
Indonesien är ju världens största muslimska land och när Ramhadan infaller, den muslimska fastemånaden, då dras tempot ner betydligt på Borobudur Bar. Då är all levande musik förbjuden och egentligen får man inte servera alkohol heller. Men det går ju alltid att smyga med, dessutom skall baren stängas tidigt på kvällen. När klockan går mot midnat så drar ägaren ner jalusien men gästerna är kvar. Ibland händer det att polisen kommer och stänger stället under Ramhadan. Förra året kom fundamentalister in i baren och slog sönder en hel del möbler i ilskan att det var öppet. Då var baren stängd i en hel vecka.
För många av dessa "gäster" så är deras liv inrutade i den gyllene triangeln. Först Excelso Cafe sen Borobudur Bar och sist Papillion Disco. Mellan dessa tre ställen lever man detta andefattiga liv och det är oerhört svårt att bryta detta beteende. Så är det och så förblir det i denna underliga del av världen.
Yogya i maj 1999 Sampai jumpa Lennart Manning
|