Hidden Counter
I korsningen av Jl. Parantritis och Jl. Tirtodipuran, där vi bor, finns ett väl beläget liten restaurang av enklare märke. Nästan på gränsen av en warung, men det är det inte. Bara nästan. Denna lilla restaurang drivs fortfarande av Tante Lies som tycks vara en kvarglömma från den holländska kolonialtiden. Tante Lies är verkligen stolt över att stället en gång i tiden har besökts av den dåvarande drottning Juliana och tre fotografier av denna händelse hänger inramde över borden. Plus en del artiklar i holländsk press, så visst finns det ett visst kändiskap i denna lilla restaurang som enbart huserar 10 bord och är helt öppen mot gatan mot den livliga trafiken. Menyn är enkel och med mest indonesik mat och alltid översatt till engelska. Portionerna är inte så där jättestora men de mättar och man orkar kanske inte äta så mycket i värmen.
I dagsläget, sept. 2003, så ligger de dyraste rätterna på c:a 8:-. Står det kyckling på menyn så är det enbart kyckling också. Man får beställa till ris om man vill ha. Potatis finns och det heter kentang och är pommes frites, som också får beställas till extra. Goda rätter som Mie Goreng (nudlar) eller soppor för endast 6-7:- finns och bananpannkakor för 3 eller 4 kronor. Fortfarande inga stora portioner men fullt tillräckligt. Jag tycker om juicerna. Alla olika fruktjiucer finns, bara det är säsong för de frukter som efterfrågas.
Detta ställe är väl frekventerat av turister och de västerlänningar som bor här. En del är stamkunder och jag ser dem sittandes här näst intill varje dag när vi far förbi. De öppnar ungefär vid 10-tiden på morgonen och stänger vid c:a 10-tiden på kvällen. Det blir långa arbetspass för Tante Lies och hennes personal. Jag tror att damen tjänar en hel del på denna inrättning, vilket är henne väl unnat.
Denna förmiddag tar jag Nasi Goreng som är indonesernas pytt i panna. Det är stekt ris med lite kyckling och en och annan räka i, med lite grönsaker och strimlat stekt ägg. Uppe på detta en krupukskiva, som är ett stort chips. Drickat blir idag ice-te vilket är vansinnigt gott. Ett stort ölglas med sötat te och med stora isbitar i och med ett sugrör. Det är verkligen svalkande och kostnaden är endast 8:50. Brevid mig sitter en holländare med pipskägg och han hatar tyskar av någon outgrundlig anledning. En anledning som bara är i hans intresse. Vi pratar politik och om den stundande svenska EMU-omröstningen. Han frågar om jag skall rösta och jag svarar med att jag inte kan för jag har svårt att ta mig till den svenska ambassaden i Jakarta c:a 50 mil nordväst om Yogyakarta. Dessutom hade mitt röstkort inte kommit innan jag åkte från Sverige. Han hoppades på att vi skulle rösta nej för hela EMU gynnade "bara" Tyskland och Frankrike enligt denne holländare. När ni läser detta så vet ni käre läsare hur det har gått.
Mannen har en otrolig svada och det är bara att ställa en fråga så börjar han prata och jag kan lugnt äta vidare och knappt höra vad han säger i detta trafikbuller. Min Nasi Goreng smakar jättegott och jag blir fort mätt av maten. Det iskalla teet slinker ner och jag mår fint. En annan holländare sätter sig vid sidan om och de känner tydligen varann. Den nytillkomne hälsar inte och jag igonerar honom fullständigt, det är ju så ibland här i livet. Det skulle vara otänkbart för en indones att inte hälsa.
Jag har ätit färdigt och lutar mig mätt och belåten tillbaka på stolen och under måltiden har jag svarat artigt ja eller nej vid lämpliga tidpunkter. Ursäktade mig och tog farväl av den förste holländaren och gick bort till kasir eller kassan. Brevid den finns en liten shop och jag köpte ett paket Marlboro samtidigt.
Tante Lies log och tog betalt, det är enbart hon och ingen annan som har i kassalådan att göra. Hon håller nog en järnhand över de anställda skulle jag tro. Å andra sidan arbetar de på en liten känd restaurang som på intet sätt skulle hamna i en Michelin-guide och det är betryggande. Vad restaurangen heter? Tante Lies, så klart.
Ta en titt in vet nästa gång du har vägarna förbi.
Yogya i april 1999 Sampai jumpa Lennart Manning
|