|
Hidden Counter
Jag säger hej då till Wayang och startar min Honda
Karisma, en 125 kubikare, som ingår i det "stall"
med MC som Wayang har för uthyrning.
Sätter inte på mig hjälmen än för jag lider
fortfarande av lite fåfänga och vill ha lite
solbränna i ansiktet tills jag kommer tillbaka till
Sverige igen.
Det är i lag förbjudet att inte ha hjälm på sig när
man åker MC och denna lag gäller även passagerare.
Man måste ha hjälm på sig alltså, sen vad man sätter
på sig på huvudet är en annan sak, men det måste i
alla fall se ut som en hjälm. Myndigheterna
resonerar att om folk är så in i helvete dumma att
inte använda hjälm så får de skylla sig själva. På
Bali måste man ha en riktig hjälm som även skyddar
vid sidan och nacken. Dessutom måste den vara knäppt
under hakan också. Nuförtiden tar alla på sig
hjälmen automatiskt, utan kanske på landsbygden där
det slarvas rejält med detta. Det är mer
poliskontroller i stan än här.
Svänger ner från vårt koperasi eller egnahems-område.
Tar till vänster och jag kan inte åka över bambubron
eftersom den är rejält skadad efter jordbävningen.
Åker vidare en liten bit till och passerar några
byggnader där endast ena halva väggen står kvar.
Resten av huset har skyfflats undan och ligger I
högar längs vägen. Ibu Amy har redan provisoriskt
öppnat sin affär igen och saljer även bensin på
enlitersflaskor. Köper två liter av henna och förhör
mig om läget. Hon ler och berättar att familjen nu
väntar på att staten skall betala ut de utlovade 15
miljoner rupiah (c:a 13.000:- SEK) så de kan köpa
cement, sand och tegel. Sen går det fort att bygga
upp huset igen. Hon var glad över att vi hade klarat
oss så bra och jag kunde bara instämma.
Skruvade på tanklocket och for vidare över den smala
hängbron som gick över Blawong River. Den hade fått
sig en törn den också för mitt på bron hade den
smala körbanan vikit upp sig nån halvmeter så att
det såg ut som en spetsig bergsknalle. Fick vänta in
mötande mc och vi tjingsade på varandra när han
passerade förbi. For över bron som gungade lite
grann men kom snart över pa andra sidan. Byn som låg
på denna sida var helt reserad och resterna av husen
var skyfflade åt sidan som snövallar och på de
uppröjda delarna av de före detta husen hade ägarna
satt upp de tält som de olika hjälporganisationerna
skaffat fram.
På många håll pågick återuppbygganden av de nya
husen. Grunden var lagd för framtiden och folket
blickade framåt, som alltid här i Indonesien.
Stannade till och pratade med en familj som jag
känner och frun i huset frågade mig om jag ville ha
lite te och jag tvekade.
“Var nu inte så sjåpig av dig, visst skall du ha te.
Vi kan behöva lite paus i arbetet.”
” Ja, ja” svarade jag med spelad tjurighet, “ visst
kan jag väl offra en minut av min dyrbara tid för
dig”.
“Pyttsan” svarade hon med uppdragen näsa, “duger det
inte åt nådiga herrn?”
“Bry dig inte om henne, hon har varit sån sen vi
gifte oss” skrattade mannen I huset och hon hytte
med kastrullen efter honom. Hans namn är Rami.
Nu gick vi iväg över rasmassorna för att inspektera.
Gick rakt över huset, bokstavligt talat och det var
oerhört svårt att hålla tillbaka tårarna.
Jag såg för mitt inre hur deras fina men enkla hem
såg ut innan, hur mannen i huset gladde sig åt den
begagnade datan som han hade fått av oss som tack
för att han hjälpte till med vår trädgård. Vi skulle
gå till det andra huset, som inte fanns för att
beskåda eländet och han började berätta sakta vad
som hade hänt och hur de hade klarat sig helskinnade
hela familjen.
“Det var skrämmande” sa han, “man kunde inte stå
någonstans, hela jorden hoppade upp och ner och
efter att vi sprungit ut, höll vi fast oss i träden
utanför. Framför våra fötter öppnades en spricka som
omedelbart slog igen och det hela var så overkligt.”
Han var tyst en liten stund och jag smygtittade på
hans sargade ansikte som var tyngd av beskymmer.
Sedan fortsatte han sakta att tala och jag har
aldrig hört honom tala så sakta förut.
“Vilken tur att vi alla var uppe tidigare, eftersom
vi skulle åka till Magelang, till Lians syster som
hade födelsedag. Annars vet jag inte vad som hade
hänt.”
Han tittade på mig och log.
“Allah är oss nådig och det var inte bara tur denna
gång.”
Sen pekade han på grannhuset som låg helt öde.
“Tomy förlorade sin fru och nu har han tagit med sig
barnen till Semarang och snart kommer han tillbaka.
Sen får vi se vad som händer där.”
Lian kom och satte sig brevid sin man, hon tog hans
hand och höll den mot sin kind och det var första
gången jag såg en ömhetsgest från dessa två. Man
visar helst inga ömhetsbevis offentligt.
“Nå, skall vi dricka te nu, för nådiga herrn har
bråttom sa han visst”,
hon log sitt solskensleende och vi gick tillbaka
över huset igen och satte oss på stolarna vid
tältöppningen. Deras två grabbar, Ari och Miko, kom
farande i sina skoluniformer och Lian hällde upp
teet innan hon tog sig an dem båda.
Vad märkligt det är att sitta mitt inne i samhället
och dricka te och hälsa på de förbipasserande. Det
fanns ju inga hus att se på. Bara växtligheten som
stod pall för jordbävningen. Rami berättade att de
fått hjälp av staten och av organisationer från
Taiwan och Singapore.
“Så vi har att äta i alla fall” kommenterade Rami
tungt.
Vi gick bort till det ställe han arbetade på just
när jag kom. Det var att rensa tegelsten och lägga
upp i snygga högar.
“Imorgon får vi cement och sand och då kan vi börja
att bygga upp igen,” fortsatte han.
“Snart har vi hus igen och jag har redan börjat på
jobbet igen så nu börjar inkomsterna ramla in”
skrattade han.
Hans släkt hjälper till med att bygga upp huset och
de hjälper också till med de pengar som fattas.
Staten har tvingat företagen att sälja cement, sand,
byggnadsmaterial osv, till de priser som de hade
dagen innan jordbävningen. Annars åker deras
tillstånd all världens väg. Lian kom tillbaka och
satte sig på stolen jämte oss. Vanligtvis sitter
karlarna för sig själva, men jag känner dem väl så
det är skillnad så att säga.
Hon tittade till på mig och frågade förvånat
“Vad har du gjort av ditt halsband som du fått från
Wayang?”
Jag svarade lite generat att vi hade lämnat in dem
tillsammans med några ringar till pantbanken, för
pengarna räckte inte riktigt till.
“Jösses är det så illa” log hon.
“Ja, under sådana här omständigheter blir det ju att
allt som man har går åt.” svarade jag med ett
leende.
Hon nickade instämmande. Vi var tysta ett tag och
såg på de förbipasserande.
“Det låter kanske banalt, men om ni behöver nått så
säg till,” sa jag plötsligt. Kände hur dumt det lät
men var ändå tvungen att häva ur mig det. Rami
kommenterade det genom att komma med ett erbjudande
själv.
“Kanske vi får bjuda på en kopp te till?”
“Ja skall det vara så förbannat nödvändigt så tar
jag gärna en kopp till” och vi skrattade alla tre.
Jag drack snabbt ur till hälften och reste mig för
att gå. Jag gav Lian en kram men ingen till Rami.
“Han tittade roat på mig och sa,
“har du konverterat?”
Ett internt skämt så att säga. Jag tog farväl och sa
att de kunde komma upp på middag, Wayang lagar
alltid nått gott käk.
Lille Miko kom farande och hoppade upp på MC:n och
jag tog ett grabbatag om hans midja och lyfte ner
honom igen.
“Nej du lilla gubben, det går inte an, jag skall
till stan så stanna du här hemma”
”Saya mau” ( jag vill ) envisades han men Lian kom
till min hjälp och lyfte varsamt ner honom eftersom
han började att kliva upp igen. Han såg trumpen ut
där han höll i hennes kjol men sken upp när jag
satte på honom min hjälm och han såg sig själv i
backspegeln.
De vinkade glatt när jag for iväg och jag såg
hjälporganisationernas upp-
samlingsställen där de behövande kunde få hjälp.
Kilometer efter kilometer efter kilometer såg jag
samma syn. Vid ring-route slutar det och bara
enstaka hus är skadade. Tar mig till en fungerande
ATM och tar ut de pengar jag behöver och sen far jag
vidare till ett internet för att kolla om det finns
kvar några pengar.
Kan bara konstantera att vi har pengarna och de har
styrkan.
Vi = västerlänningar. De = österlänningar
Undrar när öst och väst skall mötas!
Sampai jumpa
Bantul i augusti 2006
Lennart Manning |