Nu har det gått drygt en månad sen jordbävningen I Yogyakarta med omnejder skedde den 27 maj 2006. Idag är det redan 6 juli och bilden är helt klar nu om händelseförloppet. Redan har vardagen kommit tillbaka till de drabbade områdena. Folk hamrar på sina hus och försöker att ställa i ordning så mycket som möjligt trots att oro känslan fortfarande gnager i medvetandet.

Än idag förekommer efterskalv ända upp till 4-5 om dagen. Det är inga kraftiga skalv längre men bara vetskapen eller känslan att marken skakar till under fötterna river upp såren igen. De undrar, kommer det ett nytt kraftigt skalv igen? Hur starkt blir det denna gången? Man håller om barnen tills det är över. ”Puh, inte så starkt denna gång”, tänker de och återgår till sina vardagssysslor igen. Hur många gånger har man inte diskuterat att nu är det dags att bygga igen, men många har sagt: ”Vänta lite så får vi se om det lugnar ner sig.” Och man väntar lite till. Men sen en vecka tillbaka ungefär väntar man inte längre. Nu hörs knackandet och slamrandet när de nya väggarna reses. Gamla tegelstenar är barskrapade från gammalt cement.

Alla hjälper alla, så gott det går. Det är viktigt och det stärker gemenskapen. Det är ingen, fattig eller rik, som har kommit undan. De flesta har inte råd och väntar på hjälp som regeringen eller organisationer kommer med. En del byar är helt jämnade med marken medan andra klarar sig bättre. Vissa hus är totalförstörda medan grannens har klarat sig undan med enbart sprickor och en och annan tegelsten som ramlat ner.
 

Wayang och jag bor i Bantul som ligger söder om storstaden Yogyakarta. Denna kommun blev värst drabbad med närmare 4.000 av de 6.200 döda.
Det är en jordbruksbygd med otaliga risfält och detta område är också ett starkt muslimsk fäste. Människorna här utövar sin religion på ett fantastiskt fint sätt. Här kan man tala om att religionen är en del av vardagslivet. De döda skall helst inom 24 timmar komma i jorden och man får transportera dem över de vackra fälten. Döden och det vackra går hand i hand som på bilden härnere.
 

Att förlora sin livskamrat är fruktansvärt och den stackars mannen får börja ett helt nytt liv men okänd framtid.
Nere vid byn Blawong vid Blawongfloden är förödelsen stor och man kan se på människorna att de är trötta, mentalt trötta, på den okända och skrämmande framtiden. Katastrofen har väckt starka reaktioner och hjälpen är på väg. Regeringen erbjuder varje invånare i de drabbade områdena en hjälp som sträcker sig under de närmaste tre månaderna. Varje invånare får 100.000 rupia (c:a 80 SEK), 10 kg ris, 2 liter matolja och nudlar i 3 månader. Pengarna är främst avsedda för att köpa lite kläder. Är man en familj på 5 personer så blir det 500.000 rp osv….
 
Inne i själva Yogya har jordbävningen också satt sina spår och i sultanens palats har en del hus rämnat. En av de traditionella vakterna sitter ner framför ett raserat hus med en offergåva på ett fat framför sig. Ibland räcker inte ens ordinarie tro till och man får ta till den gamla tron.

På ryggen bär vakten sitt enda vapen, den berömda krisen. Krisen är en traditionell kniv och en riktig äkta kris tar över ett år att tillverka av speciella smeder. Det är bara adeln och kungligheter som har sådana, såsom sultanen.
 
Nu börjar det stora återuppbyggandet av södra Java och Wayang meddelar genom våra dagliga telefonkontakter hur folk blir mer och mer ivriga att återgå till vardagen. Den grå vardagen som helt plötsligt har fått en annan innebörd hos de drabbade folket. Den grå vardagen blir till den trygga vardagen.

Sampai jumpa
Lennart Manning
  
PS. En del bilder är hämtade ur massmedias rapportering men de föreställer de områden som jag berättat om.