Vår tvättmaskin är sliten och har kommit lite grann till åren. Det läcker från röret och vi beslöt att skaffa en ny ganska omgående. Wayangs polare, mas Beju, var hemma hos oss en dag och han ville verkligen ha den. Han ville överraska sin fru med en tvättmaskin.

"Men mas," sa jag, "den ser gammal och utsliten ut och färgen flagnar på vissa ställen."
"Inga problem mas Lennart" svarade han ivrigt tillbaka och ögonen lyste som hos ett barn som hade en hög julklappar framför sig. Oöppnade förstås. "Det är bara att måla om den" tillade han helt självklart.

Medan mas Beju for iväg och köpte färg så rengjorde jag den in in i minsta vrå. Hur kan han vilja ha ett sånt åbäke, tänkte jag för mig själv. Ja ja, den fungerar ju och intalade mig sjäv att sluta tänka svenskt. Jag bar fram tvättmaskinen till vardagsrummet och la tidningar under den och samtidigt kom mas Beju farande som en tromb över bakgården till vårt hus med en sprayflaska i högsta hugg. Han började med att maskera allt som inte skulle målas över och sen sprayade han resterande maskinen i en snygg gråvit färg. Jag får nog medge att den blev alldeles förbannad fin.

Där stod den gamle och sken som en ny och blänkte och åmade sig som i en reklamfilm. Mas Beju och Wayang satt nöjda i soffan och rökte på varsin cigarett och jag så att mas Beju hade lagt sin panna i djupa veck.
"Apa?" frågade jag honom. Apa uttalas med korta a:n och betyder ungefär -vad är det- eller helt enkelt -vad-.
"Jag funderar på hur vi kan få upp maskinen till byn" sade han dröjande. Där satt vi alla tre och hade våra pannor i djupa veck. På motorcykel är det uteslutet och att "låna" eller hyra bil är för dyrt och då fanns det inga andra möjligheter. Maskinen är visserligen inte tung men otymplig.

Inte tung…jag fick en av mina ljusa ideèr vilket alltid oroade Wayang. Min idè-lampa släcktes och jag började tala.
"Mina herrar," sa jag triumferande, "jag har fått en idè om hur vi kan få upp maskinen till byn."
Wayang såg med misstro på mig med sina uppspärrade ögon och mas Beju verkade mer intresserad.
"Apa" sa Wayng tungt.
"Jag tar maskinen på ryggen, som en ryggsäck."
Mas Beju`s haka ramlade ner lite grann och Wayang fick återigen sina misstankar bekräftade, för det han redan visste.
"Nä, det är omöjligt" svarade mas Beju tveksamt.
"Inte då" sa jag bestämt. "Ni har ju bärremmar på Damri, så två sådana och vi har maskinen som en ryggsäck. Dessutom kommer den att luta sig mot bakdelen av sätet så jag behöver inte ha hela tyngden för mig själv"



Efter denna utläggning sa mas Beju att vi kunde pröva. Bärselarna skaffades fram och vi provlyfte. Inga problem, inte ens tungt och han provade själv för att inse faktum.

Så kom det sig att jag åkte omkring på Yogyakartas gator med en tvättmaskin på ryggen. Maskinens underdel vilade mot staget där sätet slutade och det var inte alls tungt, till att börja med. De 12 km till byn gick på 20 minuter och under färden väckte vårt ekipage en viss förvåning och även munterhet. Det är inte var dag som man ser en utlänning sittandes bakpå en motorcykel med en tvättmaskin på ryggen. Dessa utlänningar måste ha konstiga seder i sina hemländer, tänkte nog folk.

Vår gamle nymålade tvättmaskin levererades i ett helt stycke till avsedd adress och mas Beju`s fru stirrade förvånat när vi gjorde grand entre och undrade vad i helsicke vi höll på med. Men hon sken som en sol och nu var familjen i besittning av en ny (?) tvättmaskin. Än idag hör jag deras grannar mumla om denna transport.

Yogya i febr 2003
Sampai jumpa
Lennart Manning