Kl. 01.20 pep mobilen och jag vaknade med ett ryck och ett meddelande hade kommit på mobilen. Det löd kort och gott: Call me! Jag ringde omgående upp Wayang och hans röst lät upp-hetsad när han förklarade att det varit ett kraftigt brrrrrrr och allt var rusak.
Det tog några sekunder innan jag fattade att brrrrrr betyder skakningar och rusak betyder rasa ihop. Han fann sig fort och kom på de engelska orden för detta och sa tålmodigt att han hade fått rusa ut ur huset i bara kallingarna och på det viset räddat sig innan taket (delvis) kom nerstörtande.
Jordbävningen, med en magnitud på 6.2, drabbade Bantul hårdast och det är ju naturligtvis där vi bor. C:a 3.500 döda människor har grävts fram i Bantul av de 5.000 som hittills har påträffats.
Idag, 30 maj, när jag skriver detta har jag fått en mer nyanserad bild av hur katastrofen ser ut i Yogyakarta på södra Java. Vi bor i Bantuls kommun som ligger söder om Yogya på väg mot havet, ner mot Parangtritis beach om det är bekant för någon. Byn som vi bor i heter Trimulyo mellan Pleret och Jetis och på andra sidan Blawong river finns byn Blawong. By på indonesiska benämns desa eller kampung.
Det mesta av byggnaderna i byarna Blawong, Jetis och Trimulyo finns inte kvar längre. De är raserade eller halvt raserade och obrukbara. Bilbron över floden ligger nere i det bruna vattnat och likadant är det med de smala bambubroarna. Det finns en bro som har klarat sig. Vårt hus är delvis raserat, vår affär är raserat och vårt kafe är delvis raserat. Wayang har redan tömt affären på alla varor och delat ut till människorna som lever på gatan utanför affären. De lagar mat med gemensamma krafter så att de flesta får någon soppa, nudlar eller bara rent vatten. Många av våra vänner är nu borta. Våra grannars barn är allvarligt skadade och troligtvis kommer flickan i familjen inte att klara sig. Men om detta vet jag ännu inget om.

Jag sitter i Sverige och försöker att få en samlad bild med de få samtal jag har med Wayang. Batteriet till hans mobil tar slut och ingen el finns. Plötsligt får jag kontakt igen och då hade han åkt de 60 km till staden Solo för att ladda upp batterierna igen. Hans mor befinner sig väl och jag kan åter dra en suck av lättnad.
Mitt i allt detta kaos ringer telefonen och Kristina Bergman från SGS-mötet i Kalmar undrar hur jag mår och jag talar även med Eva Gezelius. Dessa två änglar. Senare ringer Eva och meddelade mig att mötet har samlat in pengar!!!! Tanken hissnar, hörde jag rätt. Trodde att mina tårar var slut men icke. Fick flytta undan papper på skrivborden för att inte blöta ner dem. Bara känslan av kamratskap gjorde att jag började frysa och var tvungen att ta på mig morgonrocken. Fick tag på Wayang och berättade, var tyst några minuter och sen sa han bara Oh my God – Milde himmel!

11.500:- satt på mitt konto på måndag, en helt otrolig summa och nu på tisdagen har redan 7.000:- skicktas ner till Yogya via monygram. När jag skriver detta har Wayang redan köpt nudlar och rent vatten till människorna som lever på gatan utanför vårt hus och affär. Resten av pengarna skickar jag på fredag och då får den speciella katastrof-kommitten som byborna bildat, för samordning av hjälpbehoven, dessa pengar. De 7.000:- blev i indonesiska pengar 8.114.000 rupiah. Ett räkneexempel. En kartong nudlar innehåller 48 paket och en kartong kostar c:a 25:- i inköp, eller 28.000 rupie. Det blir en hel del eller hur?
Så på fredag eller lördag får kommitten dryga 5 miljoner rupie som de får arbeta på bästa sätt för att bistå de utsatta människorna med. Era pangar har minst sagt gått oavkortat direkt till de behövanden utan minsta lilla mellanhand. Och för detta vill Wayang och jag säga: TACK

Wayang har lovat att ta några bilder och han kommer att sända upp dem till Sverige när Internet och elen kommer igång igen. Men tills vidare får vi nöja oss med texten.

För min egen del så vill jag naturligtvis vara därnere enligt hjärtats vilja, men rent praktiskt så är det bättre att jag är kvar i Sverige och samordnar behoven i Indonesien till cash. Med andra ord: jobba för att få ihop stålar! Dessutom tror jag att den gode herr Wayang är nöjd med att inte ha mig springande runt som en yr höna i kaoset. Han har tillräckligt att göra ändå!

Återigen vill jag säga ett varmt tack till alla av hela mitt hjärta. Jag kommer att återkomma till nästa nummer av Briefing och tala om hur går och då också med bilder!

Sampai jumpa
Lennart Manning